Förra året gick endast 40,9 procent av eleverna på Paulinska skolan ut nian med godkända betyg i alla ämnen.
Varför ska det vara så svårt att skapa en bra skola för alla barn i Strängnäs? Politiker och tjänstemän har haft gott om tid på sig och de saknar inte resurser. Men de konkreta åtgärderna uteblir. Barn- och utbildningsnämndens ordförande Catharina S:t Cyr (M), lovar precis som sina företrädare, att man jobbar med frågorna. Att arbetet snart kommer att få konkreta resultat.
Men för varje år som går för varje löfte som bryts blir de här löftena allt mer lättviktiga och svårare att sätta sitt hopp till.
Förra våren fick endast 40,9 procent av niorna i Paulinska skolan godkänt betyg i alla ämnen. Fler än hälften av eleverna hade alltså inte fått det stöd och hjälp de behövt för att klara skolan, trots att skolans huvudman, kommunen, haft tio år på sig – från nollan till nian – att sätta in tillräckliga åtgärder.
Tittar man på samtliga kommunala skolor i Strängnäs blir resultatet bättre – även om det inte på något sätt är acceptabelt. 56 procent av eleverna i årskurs nio fick godkänt betyg i alla ämnen våren 2024. Men det är fortfarande en bra bit under rikssnittet för de kommunala skolorna på 69,7 procent.
I Strängnäs borde man i stället ligga en bra bit över rikssnittet. På pappret finns alla förutsättningar för att ha en skola som klarar sitt kompensatoriska uppdrag. Det vill säga att skolan uppväger skillnaderna i barns och elevers förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. I stället misslyckas man år efter år med detta.
Problemen i skolan har varit kända länge. 2016 sjösattes exempelvis ett skolutvecklingsprogram som syftade till att ”höja kunskapsresultaten, öka likvärdigheten mellan olika skolor och skapa förutsättningar för en trygg lärmiljö”. När man jobbat i sju år med programmet avslutades det 2023. Konsultföretaget Sweco, som fick i uppdrag att utvärdera programmet, konstaterade att det inte i någon nämnvärd omfattning gett några effekter på kunskaper och lärande.
Ett annat sätt att uttrycka det är att det var sju förspillda år.
Tyvärr är det här inte det enda exemplet. För tredje året i rad riktar kommunens revisorer en anmärkning mot barn- och utbildningsnämnden och konstaterar att nämnden enligt deras bedömning uppvisar ”stora brister i sin verksamhet.”
”Åtgärder avseende konstaterade brister från tidigare år har inte vidtagits i tillräcklig utsträckning,” menar revisorerna.
De konstaterar också att de fortsatt känner ”en stark oro för att barn och ungdomar i Strängnäs kommun inte ges tillräcklig möjlighet att tillägna sig en god skolutbildning”.
Det är svidande kritik. Att revisionerna dessutom riktar en anmärkning mot nämnden för tredje året i rad utan att politikerna vidtagit tydliga åtgärder för att åtgärda de påtalade bristerna är häpnadsväckande.
Kommunrevisorerna med ordförande Jens Persson (C) i spetsen har riktat skarp kritik mot barn- och utbildningsnämndens oförmåga att ta tag i problemen i skolan.
Att revisorerna riktar en anmärkning mot nämnden kan verka fjuttigt. Det är det inte.
Det är en allvarlig markering om att nämnden inte skött sitt arbete. Nästa steg är att politikerna i nämnden inte beviljas ansvarsfrihet. Då kan de, om kommunfullmäktige beslutar det, få sparken.
I kommunerna finns det två möjligheter att sparka folkvalda som båda går via beslut kommunfullmäktige. Det ena är alltså att kommunrevisorerna nekar ansvarsfrihet. Det andra är om en politiker dömts för ett brott som har minst två års fängelse i straffskalan.
I en intervju i tidningen säger kommunrevisorernas ordförande Jens Persson (C) att frågan om att inte ge barn- och utbildningsnämnden ansvarsfrihet var uppe på bordet det här året, men att revisorerna ”landade i att ge en anmärkning till.”
Det är tveksamt om revisorerna kommer att ge politikerna i nämnden en chans till. Nästa gång kan de mycket väl nekas ansvarsfrihet.
Barn- och utbildningsnämndens ordförande Catharina S:t Cyr, (M) lovar precis som sina företrädare, att man jobbbar hårt för att förbättra resultaten i skolan. Att arbetet snart kommer att få konkreta resultat.
För att politikerna ska få sparken måste formellt en majoritet i fullmäktige besluta att ansvarsfriheten inte ska beviljas. Men enbart det faktum att revisorerna nekar ansvarsfrihet kan ibland vara tillräckligt. Nyligen valde exempelvis samtliga ledamöter i Uppsala kommuns äldrenämnd, som nekats ansvarsfrihet, att avgå innan fullmäktige tagit ställning.
Men i Strängnäs verkar inte barn- och utbildningsnämndens ordförande Catharina S:t Cyr riktigt förstå allvaret. Till tidningen säger hon att ”Man vill att det ska gå fortare, när man får samma anmärkning tre år i rad kan man få uppfattningen att allt står stilla. Men man måste ha respekt för att det är en stor komplex verksamhet. Man behöver göra insatser på flera håll och då tar det tid.”
Men det är inte bara de senaste tre åren som arbetet har stått still. Politiker och förvaltning har arbetat aktivt i snart tio år med att förbättra skolan – och inget händer.
Det kan inte kallas för något annat än ett svek och ett i grunden respektlöst förhållningssätt till generationer av elever, som under denna tid inte fått en ärlig chans att klara skolan.
Det borde inte vara möjligt för skolpolitiker att år efter år att lova bot och bättring till nästa år. Klarar man inte sitt uppdrag att säkra en god utbildning till alla elever finns alltid möjligheten att självmant stiga åt sidan och låta någon annan ta tag i problemen.