Skicka en tvååring ut ur landet, ensam och till okänd adress. För de allra flesta låter det som ett obegripligt och omänskligt beslut. Ändå var det precis det beslutet som Migrationsverket fattade i det nu uppmärksammade fallet med Haddile. Eftersom hennes föräldrar inte kan hittas skulle hon avvisas – till Frankrike till en obestämbar framtid hos ”anhöriga”.
Haddile har bott hos svenska fosterföräldrar sedan hon var fyra månader. Fosterföräldrarna säger till Sveriges Television att de tror att flickans mamma håller sig gömd därför att hon har ett dödshot hängande över sig, ett hot som kommer sig av att hon blev gravid. De tror också att dödshotet kan utsträckas till att gälla även Haddile om mamman hittas.
Historien är förfärlig utan att man blandar in Migrationsverkets beslut. Än värre blir den därför att Haddiles fall inte är det enda, där barn ska avvisas från Sverige till en oviss framtid.
I vissa fall är det dock tvärtom. Den skrämmande framtid de går tillmötes väljer Migrationsverket att blunda för alternativt inte tro på ska bli verklighet.
Ta ettåringen, Viola, som skulle avvisas till Irak – utan sina föräldrar – för att hon saknade ett giltigt pass. Irakiska ambassadens teknikstrul tog Migrationsverket ingen hänsyn till.
Ta syskonparet – Armen, två år, och Tigran, fyra år – som skulle utvisas till Uzbekistan tillsammans med sin psykiskt sjuka mamma. Socialtjänsten hade bedömt henne som farlig för barnen. Hon fick inte vara ensam med dem eftersom hon haft tankar på att döda dem. Barnens pappa skulle utvisas till Azerbajdzjan. Ta 15-åringen från Afghanistan som skulle skickas tillbaka till Italien, för det var dit han kom efter flykten. I Italien hade han utsatts för misshandel av gränspolisen, och dessutom för en gruppvåldtäkt på flyktingmottagningen.
För snart ett år sedan bjöd Barnombudsmannen (BO) Fredrik Malmberg in både Migrationsverket och Socialstyrelsen till ett möte. På dagordningen stod frågan om placerade barn som riskerar att avvisas från Sverige.
Det stod snart klart att kunskapsluckorna kring dessa barns situation var stora. BO skrev dock på sin blogg efter mötet att det hade varit både konstruktivt och självkritiskt. De båda myndigheterna skulle ta fram en gemensam vägledning i hur de ska samverka i fall där barn står inför ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Vägledningen skulle vara klar senast under sommaren 2012.
Om den är färdig? Inte på långa vägar. Det senaste besked BO fick var att arbetet med vägledningen har blivit kraftigt försenat.
Och medan myndigheterna processar detta riskerar fler barn att hamna i samma situation som Haddile och de andra barnen. Det kan aldrig komma något gott ur detta paragrafrytteri, där barnens mänskliga rättigheter åsidosätts.
Ska Migrationsverket ha sista ordet om vad som är barnets bästa måste kunskapsluckorna om dessa utsatta barns situation skyndsamt tätas. I annat fall kommer listan på barn som far illa i migrationsbyråkratin att fortsätta växa.§