Inför en växande rysk aggression och ökande terrorhot uppstod en bred insikt om att bantandet hade nått till vägs ände.
Regeringspartierna och de fyra allianspartierna satte sig tillsammans för att förhandla fram ett femårigt försvarsbeslut med den uttalade målsättningen att börja bygga upp kapaciteten igen. Innan en överenskommelse låg färdig att klubbas i riksdagen hoppade Liberalerna av med motiveringen att pengarna som skulle skjutas till långtifrån motsvarade behoven.
I sitt underlag hade Försvarsmakten föreslagit en minimiökning om 16 miljarder under fyra år för att kompensera de värsta bristerna. Den ökning som riksdagen beslutade beräknades ge bara sex miljarder över fem år. De som stod kvar i uppgörelsen presenterade den som en framgång och ett ansvarstagande inför de ökande säkerhetshoten.
Nu har ett år gått och oroande tecken finns på att inte ens de lägst ställda ambitionerna kan infrias med försvarsbeslutet för perioden 2016 – 2020. Försvarsminister Peter Hultqvist har hörts uttrycka varningar för förseningar och fördyringar i planerade och beslutade materielanskaffningar.
En fördyrande faktor kan härledas till den svenska kronans kurs gentemot andra valutor. Om nuvarande växelkurs mot dollarn består kostar det cirka 700 miljoner kronor extra årligen jämfört med anskaffningskostnaden i beslutsunderlaget. En annan fördyring är höjningen av arbetsgivaravgiften för unga som beräknas plocka två miljarder kronor extra ur försvarsbudgeten.
Av tradition har våra försvarsbudgetar varit underfinansierade. Den här senaste utgör uppenbart inte något undantag. Nu kommer rapporterna på rad om fördyringar i det ena efter det andra vapensystemet.
Det har också kommit fram att återinsättningen av militärförband på Gotland blir betydligt dyrare än planerat. Här ska det handla om underskattade byggkostnader.
Materielkostnader utgör ungefär 35 procent av försvarsanslaget. Nu tenderar de att sluka en ännu större del. Även påbörjade projekt och anskaffningar som avbryts kostar mycket pengar. När kontrakten inte fullföljs inträder skadestånd.
Innan den stora försvarsmaktslakten satte in låg försvarsbudgeten på tre procent av bruttonationalprodukten, BNP. I dag är den nere under en procent. Det är sant att vi inte var de enda som började krympa försvarskostnaderna efter det kalla kriget. Men vi var värst, övriga länder i Europa lägger i genomsnitt 1,5 procent av BNP på försvar. Nato har målsättningen att alla dess medlemsländer lägger två procent av BNP till försvaret. Det är ändå bara halva nivån jämfört med Ryssland.
En gång pratade militär och försvarspolitiker med stolthet om "hangarfartyget Gotland" – Sveriges välbefästa utpost i Östersjön. När ön avmilitariserades väckte de oro bland säkerhetsexpertis även i andra länder. Nu skulle misstaget repareras, men har vi råd? Och vilka andra nödvändiga åtgärder kommer att strykas från femårsbudgeten?