Partier som tar emot anonyma bidrag ska inte få statligt partistöd. Om det är sju av riksdagens åtta partier överens. Men frågan är om denna lagstiftning löser något problem.
I regeringens förslag till ny lag om i insyn i partiers ekonomi finns inget uttryckligt förbud mot anonyma givare. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet lade därför fram en riksdagsmotion som villkorar mottagandet av statsbidrag till partierna, som utgör lejonparten av partiernas kontanta medel, med att de privata givarna ska redovisas. Regeringspartierna ställde sig bakom motionen och saken är nu så gott som avgjord.
Med det är inte sagt att insynen i partiers ekonomi blir bättre. Den privatperson eller organisation som vill bidra anonymt kan skänka dem till ett partis lokalorganisation – lagen gäller bara riksorganisationer.
Anonyma bidrag kan även slussas in i partiets kassa via mellanhänder. Skyldigheten att offentliggöra givare gäller även stiftelser och andra sidoorganisationer till partier, men bara sådana där "partiet har ett bestämmande inflytande över verksamheten".
Det lämnar en stor spelplan som lagen inte kommer åt. Ett exempel: Man bildar en organisation som man kallar, säg, "Moderaternas vänner". Organisationen saknar formell koppling till partiet men leds av välkända moderata sympatisörer. Denna organisation samlar in medel som sedan överlämnas till partiorganisationen. I partiets redovisning anges bidragsgivaren: "Moderaternas vänner". Givarens givare förblir däremot anonyma. Och det ekonomiska värdet av vännernas egna kampanjaktiviteter för Moderaterna förblir okända.
Alla sådana kryphål kan inte täppas till med hjälp av lagen. De måste också finnas i ett fritt samhälle där inte alla medborgare tvingas berätta för staten om allt de gör. Men det är en viktig uppgift för medier och andra av civilsamhällets aktörer att sätta ljuset på dolda ekonomiska kopplingar och misstänkt politisk korruption.
Partierna borde i sin tur ha ett intresse av att visa sig omutliga. I det ingår att inte lämna några frågetecken kring partipengar. Här finns utrymme till förbättring. Socialdemokraterna, som talar mycket om vikten av öppenhet hos andra partier, är inte särskilt öppna själva. Tystnaden gäller inte bidragsgivarnas identitet – de är kända – men väl det ekonomiska värdet av stödet.
Enligt en sammanställning av Svenska Dagbladet har LO tillsammans med sina förbund betalat 70 miljoner kronor till Socialdemokraterna. Men det är bara en liten del av alla de resurser som S-facket bidrar med till partiet. Långt högre är värdet av de valarbetare som ställs till Socialdemokraternas förfogande. Riksdagsledamoten Carl B Hamilton (FP) har uppskattat deras ekonomiska värde i en nu tio år gammal riksdagsmotion. 436 miljoner kronor blev summan från 2002 års valrörelse, vilket blir drygt 500 miljoner i dagens penningvärde. Hamilton kan lätt anklagas för illvilja mot S. Däremot har ingen med trovärdighet visat att hans uträkning är felaktig.
I Hamiltons sammanställning ingår heller inte LO:s och LO-förbundens kampanjverksamhet med socialdemokratiskt budskap, i form av annonser och reklamfilmer.
Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna, som pekar finger mot andra, inte själva redovisar värdet av allt detta. Där makt utövas bör öppenhet råda.