De allra flesta medborgare har en uppfattning om hur de vill möta polisen i vardagen. Möten i odramatiska situationer med poliser som uppträder i en icke-repressiv roll ligger i regel högt på önskelistan.
Sådana relationsbyggande och förtroendeskapande möten är också något som företrädare för poliskåren brukar tala sig varma för. En polis som känner sin närmiljö är uppenbarligen bra på att skapa trygghet samt förebygga och lösa brott.
Därför är alla, från medborgare över politiker till polischefer, överens om behovet av en polis som finns nära medborgarna, om det så kallas områdespolis, närpolis eller kvarterspolis.
Men det är en sak att säga, en annan sak att göra. Ta Eskilstuna. Under 20 år, till mitten av 1990-talet, fanns det i Råbergstorp, Skiftinge, Nyfors och Torshälla kvarterspoliser som jobbade från lokala polisstationer. Efter närpolisreformen blev bara de i Torshälla och Nyfors kvar. Därefter försvann de.
Länge var det motstånd från såväl polislednings- som kommunpolitiskt håll mot den här typen av polis. Kommunen har inget direkt inflytande över polisens organisation men kan lägga in tungt vägande önskemål.
Filosofin tycks dock ha varit att det som man vinner i lokal förankring förlorar man i flexibilitet. I ett svar på en interpellation från Liberalerna (Folkpartiet) 2009 argumenterade Jimmy Jansson (S), då ordförande i det lokala Brottsförebyggande rådet, på det sättet.
En satsning på kvarterspolis bör inte rikta sig mot enskilda stadsdelar. Om man gör särskilda insatser på en plats flyttar brottsligheten till en annan, resonerade Jansson.
Denna inställning från den socialdemokratiska ledningen i Eskilstuna har alltså länge bidragit till att förhindra ett återskapande av en polis som är förankrad i bostadsområdena. Den historien är bra att komma ihåg nu när Jimmy Jansson i högt tonläge debatterar brottslighet i Fröslunda och på andra håll i kommunen.
Sedan en tid finns det dock särskilda områdespoliser i Eskilstuna. I samverkansöverenskommelsen med kommunen anges att dessa poliser ska inrikta sig på arbete i de prioriterade områdena Skiftinge, Årby, Fröslunda och Lagersberg.
Det är bra. Men är det bra nog?
Hur är det med kontinuiteten? Har enskilda poliser de olika områdena som sin arbetsplats till den grad att de blir igenkända och lär känna människor? Hur är personalomsättningen bland områdespoliserna?
Några lokala polisstationer finns inte och planeras inte. Det gör det möjligt att fuska med polisnärvaron. En tom polisstation syns däremot på ett sätt som det inte går att komma runt.
En lokal polisstation gör arbetsdagen i området längre och möjliggör kontakt med människor på ett sätt som saknas i dag.
Sedan ska man inte underskatta den psykologiska effekten som en lokal polisstation har för känslan av att polisen finns där och bryr sig.