Det är partiledardebatt i riksdagen i dag, en försmak fick vi i går. Statsminister Reinfeldt har nämnt klimatet för lite i tidigare debatter, hette det i en bulletin från Åsa Romson (MP). Det är i och för sig en iakttagelse värd att nämna, även om den inte ger så bra bild av statsministerns och regeringens verksamhet.
Men detta exempel på debattstil påminner om något annat: Att regera är inte att nämna de vackra, inställsamma eller angelägna orden tillräckligt många gånger i tillräckligt snabb takt. Politiskt ansvar handlar om att bygga koalitioner och majoriteter för att ta itu med angelägna problem, om att släppa skapande krafter fria och att motverka hot mot frihet och ekonomi och miljö. Då krävs det ett par saker som inte är Gustav Fridolins, eller Åsa Romsons, bästa grenar
En är att inte bita sig fast i en politik som motverkar sina egna syften. Gustav Fridolin och Åsa Romson tror att de ska blli statsråd med Stefan Löfven som statsminister, även om det är mycket svårt att se vad för politik som de skulle enas om. Hur länge tror de då att de från MP:s sida kan i ena andetaget hylla den tyska energipolitiken och i andra andetaget anklaga svensk energipolitik för att vara klimatskadlig. Tysklands klimatskadliga utsläpp är i grova drag de dubbla mot de svenska sett i förhållande till ekonomins och befolkningens storlek. I Sverige används kärnkraft för elsystemets baslast. I Tyskland används i stället brunkol. Det är viktigare än vad Reinfeldt säger eller inte säger.
Detta leder vidare till en bredare fråga. Oppositionen som den sett ut under ett antal år, även efter att Stefan Löfven kom in i bilden, består av fyra informations- eller propagandaavdelningar. Däremot är lindrigt talat svårt att upptäcka en regeringspolitik som skulle vara på en och samma gång användbar i praktiken och tydligt annorlunda än den som förts under ett antal år. Vad är politiken? Den riktiga politiken? Inte staplar av det som är lätt att säga och behagligt att höra!
Dessutom: Det är en väldig oklarhet och en stor inre motsättning om vad Socialdemokraterna egentligen skulle ha regeringsmakt till och vilket parlamentariskt underlag de då vill eftersträva. Det kan låta på partiledaren och hans Anders Borg-ersättare som om det centrala är konkurrenskraft och näringsliv, inte så olikt vad Anders Borg, Jan Björklund eller för den delen Göran Persson haft som gemensam nämnare.
Men andra socialdemokrater låter fortfarande som om de vill rulla tillbaka sådant som uträttats och vrida politiken allmänt åt vänster och upphäva även sådant som grundlades på S-tiden.
För detta kan de säkert få stöd av V och MP, men resultatet skulle skada jobb och välfärd.
I riksdagsdebatten företräds S av gruppledaren Mikael Damberg.
Han har framträtt som en ledande förerädare för hur Socialdemokraterna låter som propagandaapparat när det är angeläget att inte behöva redogöra för hur en sammanhängande regeringspolitik egentligen skulle se ut.
Det är då de försöker påstå att tungarbetade problem som fanns även S-tiden är följder av regeringsskiftet 2006.
Som att skolans under lång tid uppbygga brister (Se citatet ovan om vad lärarutbildningen började se när de började testa 2005!) skulle ha uppstått vid de beslutade men långt ifrån genomförda skolreformerna.
Eller att arbetslösheten i vårt land är "sämst", och värre än Österrikes, när en viktig förklaring till statistiken är att de i det landet hållit många kvinnor borta från arbetsmarknaden.
Socialdemokrater som ska tas på allvar för att styra landet behöver i mycket göra som fyrpartiregeringen gjort.
Hur har Stefan Löfven eller Mikael Damberg tänkt sig att de ska göra detta?
Med Gustav Fridolin som stöttepelare?