Några moderater har pratat med varandra på nätet, vilket har lett till att en av dem har stängts av från sitt jobb.
En av de pratande moderaterna är Maria Hagbom, politisk sekreterare i Tyresö kommun. En annan är Thomas Böhlmark, politisk sekreterare på Moderaternas riksorganisation och ansvarig för sociala medier.
Samtalet på Twitter handlade om huruvida man borde gå till Vasaparken för Stefan Löfvens sommartal. ”Politisk pantomimteater” kallade en annan moderat twittrare det, syftande på brist på substans hos Löfven.
Sedan kom det.
Hagbom: ”Skulle aldrig gå dit och titta på de hysteriska applåderskorna – typ Pekgul. Tystnaden kan tittas på hemma!”
Böhlmark: ”Va? Utkommenderade ombudsmän och en ’klappturk’ är ju det bästa! LOL”
Hagbom: ”LOL”
LOL är förkortning för engelska ”laughing out loud”, nätkod för häftigt skratt.
Bakgrunden till det nedlåtande uttrycket är ett videoklipp från Mona Sahlins tal på valvakan 2010, där S-kvinnornas dåvarande ordförande Nalin Pekgul applåderar intensivt. Någon lade ut klippet på Youtube där Pekgul kallades ”klappturk” varefter ordet har spridits på nätet bland rasister.
Pekgul har kurdisk bakgrund och flyttade till Sverige från Turkiet för 32 år sedan. Den rasistiska mobben är dock inte så noga med sådant och använder ”turk” som benämning på en rätt bred invandrargrupp.
Efter många starka reaktioner tog Böhlmark bort sin tweet och bad om ursäkt, även om det var oklart om ursäkten riktades till Nalin Pekgul eller uttryckte ånger i största allmänhet: ”Noterade att folk inte gillade en tweet. Har tagit bort tweeten och ber om ursäkt!” Han försäkrade även att det var ”ingen rasism menat”. Moderaterna har meddelat att Böhlmark tills vidare stängs av från sina arbetsuppgifter.
Och så var det med den saken: En tjänsteman slant på tangenterna, fick kritik, insåg felet, uttalade en ursäkt och hans parti tog honom i örat. Dags att sätta punkt?
Inte riktigt. Nackdelen med den hastiga så kallade pudeln är att den gärna blir en tom symbolhandling. Den offentliga ursäkten är ofta inte en ursäkt i egentlig mening utan mer en ritual, ett sätt att rida ut kritikstormen, återskapa lite av balansen.
Men hur tänkte Böhlmark när han använde ett uttryck från den rasistiska undervegetationen för att angripa en politisk opponent – eller var det att imponera på de moderata twittervännerna? Och hur resonerade Hagbom som svarade med ett glädjeskutt?
Sådana uppriktiga förklaringar, som berättar hur och varför, är tusen gånger mer värda än symboliska ursäkter och rätt meningslösa försäkringar att det inte var ”rasism menat”.
Förolämpningen som retoriskt grepp har sin givna plats i den politiska debatten. Men den måste utdelas med finess och omdöme, som när Mats Odell (KD) 2010 kallade ofinansierade rödgröna vallöften ”Ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket”. Det var genomtänkt och levererades med saklig precision.
Övertändning och, som här, avsaknad av en antirasistisk ryggmärgsreflex kan däremot leda tanken och ordet fel.