Söndagens turkiska nyval blev en seger för den allt mer auktoritäre presidenten Erdogan, i och med att dennes parti AKP fick egen majoritet. Formellt gick själva valet rätt till, men metoderna som innan dess har använts för att gynna AKP är förkastliga.
Sedan det förra valet i juni, då AKP backade stort, har Erdogan bland annat valt att bryta vapenvilan med den terrorstämplade PKK-gerillan. Detta för att öka konfliktkänslan mellan turkar och kurder, i syfte att trycka tillbaka det kurdiska partiet HDP, som i somras klarade tioprocentsspärren till parlamentet.
Dagarna innan valet har även nya, hårda slag utdelats mot den redan sargade pressfriheten i landet. Regeringskritiska medier, såsom mediehuset Ipek, har stormats av polis och tagits över. Human Rights Watch skriver: "Inte sedan militärkuppen 1980 har sådana dramatiska åtgärder vidtagits för att förhindra att makten granskas."
Det hela slutade alltså med att AKP återfick majoriteten i parlamentet, trots att HDP även denna gång klarade spärren. Dessbättre blev AKP:s majoritet dock inte tillräckligt stor för att det självt skulle kunna driva igenom den författningsändring som Erdogan vill se – det vill säga att makten hos presidentämbetet utökas kraftigt.
EU:s agerande i denna soppa har samtidigt varit oerhört svagt.
Exempelvis sköts EU-kommissionens årliga utvidgningsrapport om Turkiet upp till efter valet och har ännu inte släppts. Rapporten väntas innehålla hård kritik. Vidare besökte Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, Erdogan innan valet, inklusive fototillfälle och prat om en nystart i medlemskapsförhandlingarna. Tystnaden har även varit kompakt i förhållande till AKP:s "valstrategier".
Detta har naturligtvis att göra med att EU inte har lyckats enas om ett förhållningssätt till den pågående flyktingkrisen och att många medlemsländer fortsatt vägrar ta sitt humanitära ansvar.
Hoppet har på senare tid satts till att Turkiet, mot betalning, ska gå med på att bland annat bygga fler flyktingläger, införa hårdare bevakning till sjöss, samt ta tillbaka de "illegala" migranter som sökt sig till EU därifrån. Fast det kräver en stabil regering i Turkiet samt goda relationer till densamma – därav det försiktiga tassandet kring Erdogan.
Strategin med att försöka få flyktingarna att stanna i Turkiet är dock dömd att misslyckas. Att sätta sig i famnen på Erdogan riskerar dessutom att bli en kostsam historia för EU.
Inledningsvis erbjöds Turkiet en miljard euro (ungefär 9,5 miljarder kronor) för att agera så att flyktingströmmarna till EU minskar. Turkiet kontrade med att kräva tre miljarder euro, som sedan har höjts till tre miljarder euro årligen. Knappast kommer pengaäskandet, eller kravställandet i övrigt, heller att sluta där, med en Erdogan som nu känner sig stärkt av resultatet i nyvalet.
I brittiska The Guardian uttrycker skribenten Ian Traynor kanske detta bäst: "EU kommer att bli tvunget att betala Erdogan rejäla summor för att få Turkiet att tjänstgöra som Europas gräns- och fängelsevakter samt polismän."
Det är på alla sätt beklagligt att EU ska behöva hamna där.