Hur det verkligen blir återstår att se. Ordförandeklubban har hon skaffat sig i kamp med andra – vald till riksdagen är hon däremot inte.
Fast vad man än kan säga om KD och deras falanger – en sak är säker. Metoderna är inte som i SD. Ifall Göran Hägglund eller Ebba Busch Thor skulle ha en intern "säkerhetsavdelning" som SD, och använda SD-metoder i KD:s inre motsättningar skulle det väcka ett enormt uppseende. Det skulle vara helt omöjligt för en KD-ledare att fortsätta ens en månad på det sättet.
KD är, med vanligt språkbruk, ett socialkonservativt parti. Ordet är ingen taktisk förklädnad för att dölja något mer stötande. KD tillhör i EU helt naturligt den konservativa gruppen, ihop med M. Nog så ofta har taktiken att gå diesel-, fastighets- och andra lobbyisters vägar passat illa ihop med partiets pingströrelserötter. Men det har brukat finnas känsla för socialt ansvar i vård- och alkoholfrågor.
SD däremot har, som led i sin taktik, försökt snatta åt sig beteckningen socialkonservativ, som tidigare brukat avse KD – och ljusblå moderater som partiledarna Gunnar Heckscher och Fredrik Reinfeldt.
Ordet används för att undvika att väljarna ser och stöts bort av SD:s hemvist i europeisk högerradikalism, eller av partiets minst sagt speciella inre förhållanden.
Nu pågår en av de återkommande utrensningarna inom SD, som ledningen även utnyttjar för att sprida illusionen att det är högerextremism som inte tolereras. De som stöts ut är onekligen en uppstudsig falang, som ogillar partiledningen, och har en del ideologiska avvikelser.
SD är inte ett parti som liknar andra i Sverige. Det har, bakom slöjorna av missnöjesagitation, idéer hämtade direkt ur europeisk högerextremism, men en partiapparat som mer påminner om ett kommunistparti. De som partiledningen nu slänger ut kan då närmast jämföras med yttervänsterns trotskistiska trubbelmakare och infiltratörer. De har gjort sig till inre störningsmoment då de tagit över Stockholmsdistriktet och inte bara ungdomsförbundet.
Partisekreteraren Jomshof – som var med redan när SD-ledningen åkte till Frankrike och hyllade den notoriske antisemiten och diktaturkramaren Le Pen – har i Sveriges Radio öppet medgett att ledningen använt sin "säkerhetsavdelning" för att sätta dit de inre opponenterna.
Dessa är ju inte ett spår bättre. Medömkan är de inte värda. Men fakta är också att det inte är dessa fyrkantiga "SD-trotskister" som svarat för de mer flagranta fallen av uppenbar extremism. Samarbetet med Le Pen och annan europeisk ytterhöger – liksom SD-rösterna i EU för Putinlinjen om Ukraina – är partiledningens eget verk.
Gräsrötter i SD kan ibland bli uteslutna när de lite för klumpigt sagt eller skrivit det de lärt sig ur partiledningens propaganda på nätet. Ledningen talar om "nolltolerans". Men själva kan de göra just vad de utesluter andra för.
Sådant behöver Ebba Busch Thors motståndare inom KD i alla fall aldrig vara rädda för.