Att Erna Solberg från konservativa Høyre får budet att bilda regering är rätt givet efter måndagens val i Norge. Hennes parti har återtagit positionen som det näst största. Samtidigt har underlaget för Jens Stoltenberg som statsminister med stor säkerhet blivit otillräckligt.
Men det är fel att beskriva valutgången som en triumf för en icke-socialistisk allianspolitik av svensk modell.
De fyra partier som kan sägas vara borgerliga i ordets svenska politiska mening får nu åtta mandat för lite för att nå majoritet.
Det finns minst fyra veckors utrymme för taktik- och maktspel i regeringsfrågan, stortinget samlas på allvar först 8 oktober och den avgående regeringen ska 14 oktober lämna budgetförslag för 2014.
Erna Solberg har i valet tillfogat det högerpopulistiska Fremskrittspartiet ett nederlag och åter gjort det möjligt med en norsk statsminister som inte är social- demokrat – för första gången efter 2005.
Två mandatperioder har Fremskrittspartiet – illa beryktat för sin finansiella ansvarslöshet, sin av rasism inpyrda flyktingpolitik och sin allmänna missnöjesinställning till många frågor – varit större än Høyre och gjort varje borgerlig regeringsbildning omöjlig. Följden har blivit att Jens Stoltenberg två perioder i rad bildat regering med bland annat senterpartiet, det borgerliga parti som haft lättast att komma överens med Arbeiderpartiet.
Det är denna totala misär på icke-socialistisk sida i Norge som nu delvis övervunnits genom valframgångar för såväl Høyre som det liberala Venstre.
Omslaget kom i kommunvalet för ett par år sedan, då ett ganska stort antal väljare sansade sig efter att ha sett vad högerextremism kunde leda till i form av massmord, och röstade borgerligt för Høyre i stället för att underblåsa Fremskrittspartiets missnöjes- politik.
Men för Erna Solberg är nu Fremskrittspartiets anspråk på att kliva in i hennes regering ett akut problem, som hon själv dragit på sig med att ställa sig i allmänna ordalag positiv till en sådan samverkan. För en majoritetsregering, eller som stöd för en så högerpräglad tvåpartikoalition, krävs dock minst en partigrupp till.
Både Venstre och Kristelig Folkeparti har räknats till den vinnande sidan, men kommer det till sakpolitik och värdegrund är motsättningarna synnerligen stora mellan dessa fyra partier som ganska slappt och tanklöst setts som något slags regeringsunderlag.
Om Erna Solbergs tanke är att pressa Fremskrittspartiet så hårt i förhandlingar att de vägrar vara med kan det lyckas. En minoritetsregering fri från högerpopulister, och med ett, två, tre eller fyra deltagande partier, kan då, om senterpartiet samarbetar med Solberg, klara sig så länge antingen Arbeiderpartiet eller Fremskrittspartiet lägger ned sina röster och de båda inte aktivt samverkar för att fälla regeringen.
Om Erna Solberg däremot tänker sig att ha med Fremskrittspartiet i en tre- eller fyrpartikoalition kan denna få förlamande svåra interna motsättningar. Den kan bli skadlig för såväl Norges anseende som för gränsdragningen mot den yttre högerkant som är en fara för de europeiska demokratiernas hälsa och funktionsförmåga.
Att tro att man kan ta med dem i syftet att låta dem malas sönder av regeringsansvaret kan slå väldigt fel, och i stället leda till att de använder statsrådsposterna för en fortsatt angreppspolitik mot de i svensk mening borgerliga partierna.