I morgon eftermiddag jordfästs Ben Bradlee i National Cathedral i Washington. Det är nu dryga 40 år sedan Washington Post gjorde de epokgörande insatser i nyhetsjournalistiken som ledde fram till att president Richard Nixon avgick.
Bradlee var tidningens chefredaktör under 70- och 80-talen och fram till 1991. Med stöd av tidningens ägare Kathrine Graham ledde han tidningen genom en rad konflikter med statsmakten. Med avslöjandet av bland annat Watergateskandalen vände han och redaktionen en mörk episod i USA:s politiska historia till ett framsteg för öppenhet och utvädring. Det var en insats för demokratins hälsa, men också för att hävda pressfrihetens ställning när den kom under angrepp. Bradlee var en av de största journalisterna under 1900-talet, och även vid begravningsgudstjänsten i morgon kommer han att hedras för detta.
USA har i dag ett starkare skydd för pressfriheten än de flesta andra demokratier. Det är nästan bara Sverige som här i praktiken överträffar USA. Men i USA befästes tryckfrihetens styrka i hög grad i hårda konfrontationer mellan press och statsmakt eller andra intressen under 60- och 70-talen.
De som försvarade rasdiskrimineringen i sydstaterna försökte med förtalsdomar, och med stora skadeståndsbelopp indrivna över delstatsgränserna, göra nyhetsrapporteringen om missförhållandena i sydstaterna ekonomiskt farlig för tidningsföretagen – ungefär så som bolag och förtryckarstater i nutid försökt tysta press, tv och bokförlag genom "förtalsturism" och stämningar i länder med svagt tryckfrihetsskydd. New York Times angreps men stod emot och fick i en epokgörande rättegång Högsta Domstolen att upprätthålla författningens yttradefrihetsprincip mot dessa försök att hindra nyhetsförmedling.
Principfast agerande mot Nixonadministrationen, av Washington Post under Bradlees ledning, fick sedan stor betydelse för att pressen inte skulle vika undan för oberättigade mörkläggningskrav, utan i stället få ännu en viktig dom i Högsta Domstolen som vidgade möjligheten att informera om sekretessbelagda utrikespolitiska uppgifter.
Watergatehärvan, där tiotals personer med mer eller mindre anknytning till presidentmakten, till sist dömdes till fängelse var unik för att vara i USA – även om långt grövre saker är eller varit vanliga i djupt korrupta eller auktoritära länder där pressfriheten är svag eller undertryckt. Men Washington Post blev ett föredöme för journalistik i stora delar av världen, i stort och i smått. Iinte alltid har man dock förstått att följa exemplet från Bradlee och dennes medarbetare.
Watergateavslöjandena gjordes inte av ett par ensamma grävreportrar, utan genom ett metodiskt, ihärdigt arbete där långt fler deltog. Tidningen ställde höga krav på att ha belägg och dubbla källor för för viktiga uppgifter – som redovisades utförligt så att sakuppgifterna fick tala. Det var fjärran från den stil där ett fåtal påståenden och övertalningsglosor upprepas och hamras in, genom en maktposition i etermedier som kan ersätta detaljerad information med bildsättning och suggestiv klippning.
Ben Bradlee hade en sund skepsis inför den utveckling som följde, där det – i USA som i Sverige – växte fram hela yrkeskårer av pr-folk och pressekreterare som har till uppgift att inte underlätta utan ibland vilseleda nyhetsrapporteringen. Det som påstås är ofta inte korrekt, journalistiken kan bara alltför lätt hamna i att slappt citera makthavares osanningar eller passivt återge fakta som förvanskats eller snedvridits av partsintressen.
Om detta talade han ofta. Efter sin aktiva tid förblev han en aktiv opinionbildare för seriös journalistik, och hans röst hördes tvärs över Atlanten.