Riksrevisionen kan här vara ett fall att studera. Färskt exempel finns.
En av riksrevisorerna, Jan Landahl, har skickat iväg en "granskning" till riksdagen. Ämnet, Skolverkets spridning av forskning och annan pedagogisk kunskap till rektorer och lärare, skulle kunna ha varit intressant – om revisionen besvärat sig med att ta upp konkreta detaljer, bedöma dem och redogöra för resultatet. Så har de inte gjort. Resultatet är inget att ha.
Men det är ändå ett dokument att lägga märke till. Det finns en "rekommendation" och den bygger på en ideologi, nämligen att ämbetsmännen ska få göra mer som de vill, medan de folkvalda ska lägga sig i mindre och styra så att det inte påverkar så mycket.
Vad det handlar om, även om revisionen inte brytt sig om detaljerna, är ett anslag riksdagen ger för "Utveckling av skolväsendet och annan pedagogisk verksamhet". Det är ett stort sakområde och nästan 1,6 miljarder per år. Det är alltså ganska givet att flera regeringsbeslut av olika slag styr vad pengar ska användas till. Det är sju förordningar och ett tjugotal regeringsuppdrag.
Regeringen, som av väl kända skäl tagit ett fast grepp om skolpolitiken för att lägga om kursen har sett till att ställa skåp på plats och ange riktlinjer för hur saker ska göras. Tiden då de centrala skolmyndigheterna fick göra som de ville är slut. Orsaken är uppenbar när man ser på hur det gick med skolan innan den politiska kursomläggningen inleddes.
Några intervjuade tjänstemän på Skolverket har gnällt över att regeringen styr så handfast. Prövar då riksrevisionen ett antal konkreta uppdrag och förordningsbestämmelser och ser om det fungerar effektivt sätt och med de resultat som de folkvaldas företrädare vill se? Nej, antalet sådana delfrågor som bedömts av revisionen är noll. Just det: Noll.
Revisionen har ju, i stället för att göra jobbet , ämbetsmannamaktens ideologi att stödja sig på. Så den går rakt på slutsats. Eftersom regeringen styr detaljerat är det fel och regeringen ska låta Skolverket bestämma mer på egen hand.
Det skickas i väg utan egentlig motivering. Ideologin räcker.
Vad det handlar om är inte bara undermåligt revisonsjobb. Det är också belysande som prov på hur höga ämbetsmän kan uppfostra yngre ämbetsmän som lärs upp. En riksrevisor som Jan Landahl kan ge sitt gillande och godkännande till ett papper som egentligen inte säger annat än att den där flitige ministern Björklund är besvärlig därför att han ser till att det finns en politisk, demokratiskt förankrad styrning, som är så noggrann att ämbetsmännen inte kan göra vad de har lust till.
Det skulle kanske vara på sin plats med någon ny grundkurs där statstjänstemän fick lära sig mer om vad en parlamentarisk samhällsordning faktiskt är för något.