Om de ser att investeringar som ska förräntas under årtionden undergrävs i efterhand med skatter som är uppfunna för att få bort just deras lönsamhet?
Vad hjälper det då att räntan är låg?
Detta är en avgörande fråga i energipolitiken – men inte bara där.
Industrifacket Metalls ordförande Anders Ferbe berörde ämnet efter sitt svidande nederlag om kalkstensbrottet på östra Gotland, i en del av Ojnareskogen:
– Risken är, sade han till fackförbundstidningen Dagens Arbete, att den här typen av beslut skickar signaler till … ägarna om investeringsklimatet på Gotland.
Han sade att företagen SMA och Nordkalk bara hade behövt 250 hektar. Men regeringen gjorde i förra veckan det som krävdes för att omöjliggöra investeringen. Det blev Natura 2000-område av alltihop, 10 000 hektar utan undantag.
Målkonflikterna var dock i Ojnareskogen mer än vanligt invecklade och omstridda, inte bara mellan olika intressen utan också i sak. Så Anders Ferbes fråga om investeringsklimatet är inte definitivt besvarad än.
Men när det ansöks om att i stället bryta kalk på annan plats på Gotland? Upphöjs då även det området till särskilt skyddsvärt, oavsett var det ligger, av äkta naturvårdsskäl – eller sådana som förstoras för att hålla industrin borta?
Ska regeringen verka för att kalk- och cementindustri ska kunna vara kvar på ön och få försörjning med sten? Inget svar på det gavs i det sysselsättningspaket på 100 miljoner som åtföljde Åsa Romsons totala seger över Anders Ferbe.
Detta är ändå ett litet nederlag för IF Metall, jämfört med att effektskatten på reaktorer är på väg att förtidsstänga fyra av dem, genom att den gör investeringar för att vidmakthålla driften oräntabla. Anders Ferbes företrädare i IF Metall är statsminister, men presiderar över att effektskatten fått den verkan MP vill ha.
Det heter då, på ställen som Ekot i radion, att inte politikerna utan marknaden stänger reaktorer. Men marknaden är ju trefaldigt snedviktad genom politiska åtgärder, så att koleldning bevaras och kärnkraft hindras: Handeln med utsläppsrätter i EU har tillåtits rasa ihop.
Energipolitiken i en rad länder bevarar fossilkraft genom att inte belasta den med klimatmässigt motiverade miljöskatter.
I Sverige har effektskatten först använts för att suga pengar ur kraftföretag. Då energipriserna i världen var högre bidrog den till osäkerhet och rädsla hos investerare. Men den var då inte ett hinder mot att använda reaktorernas befintliga effekt och leverera ström.
Med prisfall och verkan av tysk energipolitik har en skärpt effektskatt nu blivit ett reellt hinder för att investera i det som annars vore lönsamt för att driva verksamheten vidare. Den effekt som faller bort ersätts då av ökat utrymme för befintliga kraftverk i grannländer, i realiteten främst fossileldade
Effektskatten är nu ett kraftfullt styrmedel för att öka utsläppen av koldioxid.
Den förmörkar också riskbilden för investering i elkrävande industri i Sverige. Om IF Metall vanmäktigt får se på hur stora mängder el tas bort från marknaden leder det till ofrånkomliga föraningar om hur det kan gå när de andra, betydligt större, reaktorerna i Forsmark och Ringhals når en livslängd där det behöver investeras tungt om de ska behållas i drift. Långt innan dess kan följden bli att avindustrialiseringen drivs fram, av den råa erfarenheten av hur elförsörjningen kan motverkas politiskt.
Om varje reaktor behandlas som ett kalkbrott blir det inte bara IF Metall som steg för steg avvecklas.