Utanför industrin är det en hel del kvirr mot industriavtalet, som i går morse blev i princip klart för tre år till.
Men det har inte rubbat beslutsamheten hos industrins LO-, tjänstemanna- och arbetsgivarförbund.
De blev klara på nästan utsatt tid igen, med ungefär förväntad, måttlig nivå på löneökningarna och ett antal andra lösta frågor om detaljer i avtalsförsäkringar.
Det är en väldig kontrast mellan å ena sidan denna kultur av samförstånd, kompromissvilja och insikt om exportmarknadernas betydelse och å andra sidan den motkultur av grälsjuka, misstänksamhet och sämre sorts politiserande som länge varit vanlig mellan huvudorganisationerna ovanför förbundsnivån.
Industriavtalet har blivit en stabiliserande faktor, för lönebildningen i stort och för samhällsekonomin. Det har nu funnits åtskilliga år och kan bedömas efter uppnådda resultat.
De ständiga försöken att ensidigt ändra relativlönerna genom att över breda avtalsområden komma högre än andra har till stor del upphört.
I stället för en lång period av skenbart höga löneökningar men ständig inflation och luft i lönekuverten blev det en lång period av sakta men tämligen säker reallöneförbättring för stora löntagargrupper, även om internationella konjunktursvängningar som krisen 2008-09 ofrånkomligen lett till ojämnheter i utvecklingen.
Själva stabiliteten i detta normbildande avtal, att man gång på gång når fram till förlängda och justerade avtal som i praktiken blir riktmärken för andra har varit värdefull för att återställa och öka förtroendet för svensk samhällsekonomi. Industriavtalet har på så sätt bidragit till att stödja den ekonomiska politik som under växlande regeringar av olika färg flyttat Sverige ut ur den onda cirkeln – så att vi nu har ett av de bättre lägena i Västeuropa, i stället för ett av de sämre.
Kvirret mot industriavtalet är ingen isolerad företeelse, det är inte bara rivalitet mellan olika fack om att vara löneledande.
Kvirret är en del av det ständigt pyrande missnöjet på vänsterkanten och i delar av offentlig sektor mot den ekonomiska politiken i stort, mot förbättringen av statsfinanserna, mot sänkningen av inflationstakten och mot de marknadsekonomiskt inriktade reformerna i övrigt.
Kommunaltjänstemannafacket Visions medlemstidning riktade nyligen ett generalangrepp mot industriavtalets normbildande betydelse, under förevändningen att industrin är manligare och att avtalet då skulle vara till nackdel för kvinnor.
Detta handlar i själva verket om illusionen på en del håll om att den offentliga sektorn ska bryta industrins löneledande roll och över bred front förskjuta relativlönerna till industriarbetarnas och industritjänstemännens nackdel.
Fortsättningen, att detta skulle utlösa skattehöjningar på näringslivet och dess anställda brukar det talas tyst om.
En sådan omläggning bakåt av arbetsmarknadens sätt att fungera är en dålig idé.
Industriavtalet har varit bra för samhällsekonomin, och därmed även bidragit till att minska svårigheterna för offentlig sektor.
Ännu en gång ett flerårigt industriavtal för en mängd avtalsområden, och ett riktmärke för ännu fler. På bilden Hans-Olof Nilsson, Livs, Anders Ferbe, IF Metall, Cecilia Fahlberg, Unionen, Ulf Bengtsson, Svenska Ingenjörer, och (längst till höger) Per-Olof Sjöö, skogs- och grafikerfacket GS.
FOTO: LEIF R JANSSON / SCANPIX