Den tydliga, ibland högst avslöjande, betygsättningen av kvaliteten i högskolesektorn kommer nu att upphöra.
Förslaget ligger i ett kanslihuspapper som regeringen begärt in remissvar på. Kvalitetsarbetet föreslås återgå till att Universitetskanslersämbetet främst ska kontrollera hur högskolor och universitet internt handlägger sina kvalitetsfrågor.
Det måste vissserligen inte bli lika dåligt som följderna av Bildtregeringens utbildningspolitik i början av 90-talet, då tyngdpunkten låg åt samma håll. Kvalitetskontroll av själva utbildningarna fick då mycket blygsam omfattning, för att efter år 2000 reduceras ännu mer.
Men de som ogillat att bli synade kan nu lyckas göra sig kvitt en kvalitetskontroll som avslöjade sådant högskoleledningar inte ville att allmänhet och sökande studenter skulle få veta. Den utvärdering som började efter riksdagsbeslut 2009 visade på många utbildningar med mycket hög kvalitet, men ännu fler som i ett eller flera avseenden fick underkänt. I 2012 års granskningsomgång, med nästan 500 olika utbildningar, fick 30 procent betyget "bristande kvalitet", med krav på nedläggning eller uppryckning.
När 364 tekniska utbildningar vid 24 lärosäten granskades – och Mälardalens Högskola delvis fick svaga resultat – bedömdes 14 procent av de 364 ha den höga kvalitet som berättigade till extra tilldelning av skattepengar. Men även här hade 30 procent bristande kvalitet.
Betygen sattes genom att kvalificerade bedömare läste examensarbetena, där både högskolans och studentens namn dolts. De värderade hur studenten tillägnat sig ämnets vetenskapliga innehåll, och fått förmåga att tillämpa det. Detta träffade en kärnpunkt: Har man verkligen, efter flera år av avancerade studier, fått med sig ämnesförståelse och vetenskaplighet?
Därmed blev också den höga frekvensen av underbetyg en kraftfull påstötning om kvalitetshöjning och ansträngning. Samtidigt blev den en ovälkommen störning i en del lärosätens och högskolestäders ytliga marknadsföring. Både riksdag och studenter fick tillgång till kunskap som var obekväm på åtskilliga håll.
Därför bör varningsflagg hissas för det som nu planeras, att totalskrota den avslöjande granskningsmodellen och ersätta den med sådana former där kontroll av utbildningsresultat visserligen kan förekomma – men inte med bredd, betygsättning och jämförbarhet som lätt kan inverka på var studenter väljer att ansöka.
Arbetssättet 2011-14 kunde inte täcka allt. Det passade inte en del yrkesutbildningar. Floran av fristående kurser som inte leder till hel examen omfattades inte. En del behövde ändras, och kanske kan det vara en poäng om metoderna varieras så mycket att olika razzior kan avslöja olika slags misshushållning med skattepengar och studenttid. Men de tjänstemannaförslag regering och riksdag nu får på bordet går helt klart långt – på ett sätt som inte angavs i de direktiv som kom från Jan Björklund våren före valet.
Därmed är det dock inte så givet att det främst är rödgrön partipolitik som vill befria högskolan från avslöjande betygsättning. En viktig faktor kan vara universitets- och högskoleledningarnas drivkraft att slippa just sådan granskning som kan leda till att betyg sätts och att betyg blir underkända och tydliga för väljare och studenter.
Riksdagen bör reagera. Högskolesektorns många tiotal miljarder hämtas från hela landet, från Katrineholm, Flen, Strängnäs och Vingåker, inte bara från högskolestäder. Hela landets ekonomiska och kulturella framtid påverkas av om den högre utbildningen lyckas eller misslyckas med att stärka vetenskap och kunskaper.