För 20-25 år sedan gick det åt andra hållet. Staten "abdikerade", som professor Leif Lewin uttrycker det i utredningen som kom i går.
Det har varit en både klok och ofrånkomlig strategi att sjösätta en rad stora skolreformer, men låta den trassliga, kontroversiella frågan om statlig eller kommunal läraranställning vila till senare tillfälle.
Det saknas politisk majoritet för att gå snabbt fram med "återförstatligande". Det har varit en riktig prioritering av Jan Björklundatt ta itu med lärarutbildning, skollag, betygssystem, återinförda speciallärare, förstärkt skolinspektion och annat – utan att låta huvudmannaskapsfrågan störa.
Men den uppenbara svårigheten i att inom den kommunala lönebildningens tvångströja höja läraryrkets status har ändrat förutsättningarna. Likaså en del kommuners oförmåga att fördela skolresurser på socialt genomtänkt sätt. I båda fallen behövs förändring om inte skolreformerna ska saboteras och den långvariga kontinuerliga försämringen av studieresultaten fortsätta. Båda problemhärvorna hänger intimt ihop med ansvarsfördelningen efter kommunaliseringen – samt med övergången för drygt 20 år sedan till att statsbidrag till kommunerna blev långt mindre styrande.
Utbildningsminister Björklund har agerat med att öka statens påverkan utan att ändra huvudmannaskapet. Det föreslås en ändring i skollagen med en ny regel om kommunernas interna resursfördelning. Redan beslutat är det kraftfulla, och i realiteten unika, ingreppet i lönebildningen, med ett riktat statsbidrag till förstelärartjänster och till lektorer, med en statligt dikterad ändring i lönestrukturen.
Men frågan blir ju om denna utökning av statlig styrning kommer att fungera när den möts av motstånd, och om den kan bli tillräcklig för att lyfta kompetensnivå och lönenivå i lärarkåren så att tillräckligt många och tillräckligt duktiga personer söker sig till den nya lärarutbildningen.
"Förstatligande" har blivit en låst fråga, med utbildningsministern som förespråkare för ett på lite sikt statligt ansvar för utbildningsuppdraget och en statsanställd lärarkår. Mot honom står främst Moderaterna och Centern som hittills orubbliga nejsägare, under påverkan av friskolelobbyn respektive kommunalrådslobbyn. S har närmast befunnit sig i M-C-lägret.
Det går förvisso att göra på mer än ett sätt, bara man gör det på allvar, och Lewins utredning bör kunna öppna upp diskussionen.
Med statlig tjänstetillsättning och statlig anställning i de offentligt drivna skolorna kan resurserna fördelas efter pedagogiska och sociala behov, utan att filtreras genom de allmänna bidragssystemen till kommuner. Dessutom är det ett Alexandershugg för att frigöra lärarlöner och rekrytering från kommunsektorns grupprivaliteter.
Svårigheterna med ett sådant beslut kan vara betydande. Ska man välja en annan väg kan man dock inte skygga för vad den i så fall måste innebära:
Kan staten dirigera lönebildningen, eller lösgöra skolans lönebildning från den övriga kommunala sektorn på annat sätt än genom ta över huvudmannaskapet? Kanske, men enkelt kan det inte vara.
Dessutom: Är man beredd att för skolans del överge principen om att statens bidrag till kommunerna i huvudsak kommer i en stor påse utan villkor (om än med korrigering för socioekonomiska faktorer och annat genom ett utjämningssystem)? Det är en riktigt känslig fråga. Men hur skulle det annars gå till att effektivt komma åt de brister i skolan som har sin grund i hur förändringarna för 20-25 år sedan fortfarande samverkar med segregation och andra sociala faktorer?