Det var i Galagos majnummer som låtsasorganisationen Sveriges satirikers centralorganisation i en krönika listade ett antal krav för att göra samhället lite mindre bisarrt och så avlasta landets hårt arbetande satiriker: Terrorstämpla Timbro, kväv den fria pressrösten, inför straffskatt på artikelkommentarer. Den sista uppmaningen löd: ”Skjut Per Gudmundsson” – syftandes på Svenska Dagbladets ledarskribent. Gudmundsson och SvD:s informationschef polisanmälde och ärendet hamnade hos Justitiekanslern som hanterar tryckfrihetsfrågor.
I måndags kom yttrandet från JK som skriver att det är uppenbart att uppmaningen är menad som satir samt att krönikan inte kan ha syftat till att inge allvarlig fruktan. Därför kommer ingen förundersökning att inledas. Det är nog en riktig bedömning. Något verkligt hot är det inte tal om. Men att uppmaningen därför ryms inom yttrandefriheten, gör den inte pressetiskt försvarbar.
En av förlagets redaktörer, Johannes Klenell, raljerade i går över anmälningen och framhävde att det ju handlar om satir. Som om etiketten per automatik rättfärdigar varje osmakligt påhopp. Klenell kan kalla det satir – men vi skrattar inte. Inte heller skrattar vi åt de personer som på framför allt på twitter, med om möjligt ännu tunnare slöja av satir, applåderat uppmaningen. ”En lek med revolutionär retorik”, förtydligar Klenell. Nej, det är fortfarande inte roligt.
Satir kan exponera förljugenhet, dubbelmoral och annat ljusskyggt. Rätt använd vitaliserar och piggar den upp det offentliga samtalet. Uppmaningen att skjuta en meningsmotståndare är dock något helt annat och förpestar snarare än vitaliserar.
Mediepersoner som sticker ut hakan får tåla att kritiseras och förlöjligas. Men det slags skrämmande och kränkande påhopp som Galago utsatt Per Gudmundsson för, borde ingen behöva utstå.