Tryggad av en stabil majoritet kan den – så som det framställs – vårdas och verkställas i en arbetsgrupp med S, M, MP, C och KD.
Dessutom, menas det, är detta en utrikespolitisk signal, till våra vänner liksom till de västliga demokratiernas motståndare i öster.
Ser de det här som ett tecken på att Sverige reagerar med viss kraft på det försämrade säkerhetspolitiska läget? Nej, signalen är inte trovärdig nog.
Ekonomiska ramar och annan försvarspolitik kan behöva prövas på nytt långt innan den tänkta femårsplanen är genomförd. Uppgörelsen i förra veckan blir sannolikt bara ett steg på vägen i en säkerhetspolitisk omprövning – när läget i Europa nu är farligare och mer instabilt genom utvecklingen i Ryssland.
De ekonomiska ramarna sägs innehålla en avsevärd mängd större och mindre förbättringar av nu gällande försvarsorganisations beredskap och förmåga att fungera även i skarpa lägen. Det är inte trovärdigt att detta kan klaras med de pengar som nu avsätts för 2016-20. Ju mer man arbetar vidare, ju mer kan otillräckligheten i svensk militär styrka belysas. Det visar på behovet av samordning och arbetsfördelning med andra demokratier.
Att uppgörelsen i förra veckan har fixerat den partipolitiska uppställningen i försvarspolitiken i fem år är därmed högst osannolikt. Fast det var inte ologiskt att det blev denna fempartiuppgörelse. Den motsvarar ju åsiktsskillnader som funnits, även mellan allianspartier, sedan flera år, samtidigt som delar av den bredare enigheten i försvarsberedningen nu följs av åtgärder. Den enda positionsförflyttningen som är verkligt stor är att MP klivit bort från Vänsterpartiets grannskap.
Skillnaden mellan FP och M fanns under alliansregeringen också. Men M – och finansdepartementet – hade ett handfast övertag, i kraft av statsministerposten och ett stöd även från vänstersidan i riksdagen. Förhållandena är nu likartade, i pengar enades de fem i M-budets närhet.
Men det finns också en annan dynamik. Delar av det politiska livet, i en rad partier, har tagit till sig den nya hotbilden, och formulerat försvarsberedningens program för stärkt militär kapacitet.
Andra delar av politiken, som nu åter sett till att hålla tillbaka satsningarna på försvaret, vill främst undvika att behöva anpassa sig i sina stridsfrågor från föregående mandatperioder. De vill inte avstå från vissa utgifter eller medge vissa skattehöjningar – de vill alltså ogärna visa det slags kort som FP nu måste förväntas visa i höst.
När årets budgetstrider är genomlidna, och när man sedan ser mer på vad som krävs för att inte vara hjälplös i ett allvarligt läge, kan FP vänta sig mer gehör.
Då kommer sådant som nu skjutsats undan i utredningar upp igen. Flera betydelsefulla materialinköp, bland annat för luftvärn och robotar har nu till större delen lagts bortom 2021, i en tid då Putin kan ha hunnit med mycket.
Att samverkan i Nato behövs, och innebär en viktig roll snarare än en fribiljett till billig säkerhet, kan säkert också komma att inses. Frågan är dock vad som ska behöva hända innan dess.
Försvarsberedningen skrev efter Krimannekteringen att Rysslands fortsatta agerande mot grannländer måste påverka hur man ser riskerna. Nu har ett av de värre scenarierna utspelats i östra Ukraina, och det som hänt där kan drabba fler. Sveriges geografiska läge gör oss till ett nyckelland för våra östliga grannländers frihet och trygghet.