I dagarna är det skolstart för över en miljon barn och unga i Sverige. En del har längtat i flera veckor efter att träffa kompisarna och lärarna igen. Andra går till uppropet med en klump i magen och den kommer att stanna kvar resten av terminen.
Det kan handla om att eleven ständigt får utstå glåpord och kanske även sparkar och slag. Men enligt den senaste rapporten från Friends, som bland annat jobbar för att stoppa mobbning i skolan, som publicerades förra veckan, är det vanligare att obehaget handlar om utanförskap, vilket kan bero på att vuxna generellt är bättre på att se och reagera på kränkningar som hörs och syns.
Exempelvis berättar en högstadieelev att hen alltid sitter själv i matsalen och personen är tyvärr inte unik. Nästan var fjärde elev i årskurserna tre till nio känner sig ensam i skolan och många lyfter fram den ofrivilliga ensamheten som det allra värsta. Den upplevs som värre än kränkningar och slag.
Situationen är inte bara ett problem för att många elever mår dåligt här och nu, även om det vore skäl nog för att agera. Forskning från Örebro universitet visar att ensamma högstadieelever har tre gånger högre risk än andra att få underkända betyg. Det betyder att ensamma tonåringar i lägre utsträckning kommer in på, och sedan klarar av, gymnasiet, vilket leder till att de sannolikt får låg livsinkomst och har högre risk för att blir arbetslösa som vuxna.
Varje elev som sitter ensam i matsalen och som ingen väljer att slå följe med till nästa lektion har alltså en prislapp. Dessutom klassas ensamhet bland vuxna som en större riskfaktor för hälsan än rökning och stillasittande (SvD, 8/11-2018).
Sammantaget talar således både de ekonomiska och hälsomässiga siffrorna sitt tydliga språk, vilket har fått Storbritannien att tillsätta världens första ensamhetsminister. För att understryka allvaret lanserade dåvarande premiärminister Theresa May förra året en nationell strategi för att ”utrota ensamheten under vår livstid”.
Om ett liknande grepp är vad som krävs för att stoppa ensamheten i den svenska skolan får vara osagt. Däremot kan man inte frikoppla barns och ungas skolprestationer och psykiska ohälsa från det faktum att många känner sig ensamma. Och precis som att skolan jobbar med att få bort fysiska och verbala kränkningar, måste arbetet med de psykiska, som många elever alltså klassar som de värsta, växlas upp.
Steg ett är att skolpersonalen visar att de ser de ensamma eleverna. Ingen ska tvingas uppleva det som en av de intervjuade i Friendsrapporten beskriver: ibland känns det som jag är ett spöke.