Först upp på Almedalsscenen detta års politikervecka var Miljöpartiets två nya språkrör. I centrum stod utbildningspolitiken där partiet än en gång försöker ta initiativet från regeringen. Förslagen är inte ointressanta, men perspektivet är smalt, och någon ny inriktning är det inte fråga om.
Gustav Fridolin inledde. Han är en duktig och ledig retoriker – men säger väldigt lite av substans. Under sina 20 minuter berättade han söta anekdoter, och formulerade en rad mer eller mindre träffande metaforer om att vägen till kunskap inte alltid är spikrak. Hans försök att beskriva vår tids utmaningar blev ett magplask av fåniga reseminnen och förhoppningar för sitt barns framtid.
Det föll på Åsa Romsons lott att efter Fridolins yviga betraktelser, i detalj förklara vad Miljöpartiets förslag går ut på. Partiet gör den helt riktiga analysen att den höga ungdomsarbetslösheten till stor del beror på att många går ut gymnasiet utan fullständiga betyg. Miljöpartiet vill därför att det ska bli lättare att läsa upp underkända betyg på komvux och folkhögskola genom att inrätta fler platser. Och genom att inte återkräva studiemedel för dem som på detta sätt skaffar sig gymnasiekompetens.
Det kan hända att det behövs morötter för att få fler ungdomar att i efterhand skaffa sig gymnasiekompetens. Men det slags åtgärder måste noga övervägas och passas ihop med övrig utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. MP-förslaget ökar ju inte motivationen under gymnasietiden. Och det kan uppfattas som orättvist om de som slarvat under gymnasietiden skulle få extra förmånliga bidrag.
Vidare vill Miljöpartiet att det inrättas individuella studieplaner för alla gymnasieelever. Men det är oklart vilka problemen är som skulle lösas med denna åtgärd.
Romson och Fridolin pekar dock på några viktiga saker. Det finns en tendens att enbart se utbildning som något som förbereder människor för arbetslivet och därför ska klaras snabbt och effektivt. Det behövs en motvikt till ett sådant perspektiv. Utbildning är också ett sätt för människor, unga såväl som lite äldre, att utvecklas och vidga perspektiven. Därför är det viktigt att uppmuntra och möjliggöra utbildning i olika stadier av livet. Till exempel, som Miljöpartiet föreslår, genom att arbetslivserfarenhet återigen blir meriterande för den som söker till högskoleutbildning.
Sammantaget var språkrörens första gemensamma utspel ändå uddlöst, illa genomtänkt och väl tunt.
Däremot, vilket bådar gott, fokuserades sakfrågor i försonlig ton. Fridolin och Romson muckade inte gräl för sakens skull och försökte inte dra upp påhittade konfliktlinjer gentemot regeringen. Den tidigare utvecklingsfientliga tillväxtkritiken verkar vara borttvättad. Inte heller använde språkrören talartiden till att misstänkliggöra regeringens politik inom områdena vård, skola och omsorg. Det parlamentariska läget behöver stabiliseras och allt mindre hindrar att det sker i samarbete mellan Miljöpartiet och regeringen.
Ledare