I en intervju i gårdagens DN talar tidigare socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson klarspråk: "Det finns två möjligheter. Antingen så gör man upp med Sverigedemokraterna eller så gör man upp med Socialdemokraterna." Han säger detta med adress till allianspartierna, med anledning av den fallna Decemberöverenskommelsen.
Nuvarande parlamentariska läge i Sverige är, som Carlsson också noterar, djupt problematiskt. I det korta perspektivet kommer regeringen av allt att döma ändå kunna få igenom sin budget. Detta eftersom vart och ett av allianspartierna lägger ett eget budgetalternativ, precis som det var sagt redan innan Decemberöverenskommelsen kraschade.
Skulle däremot Alliansen i ett senare skede gå fram med en gemensam budget, så lämnas fältet fritt för SD att åter skapa kaos. I och med att den formella överenskommelsen mellan blocken om hur en sådan situation ska hanteras nu har skjutits i sank, finns inte längre några medel för att förhindra detta.
Ett nyval skulle samtidigt inte lösa något. Om alla övriga riksdagspartier håller fast vid nej till samarbete med SD, vilket de bör, återstår två alternativ.
Det ena är att allianspartierna fortsätter att lägga skilda budgetmotioner under återstoden av mandatperioden. Det andra är att släppa på de blockpolitiska låsningarna, vilket antingen skulle kunna innebära att en ny, blocköverskridande majoritetsregering bildas, eller att majoritetsuppgörelser om den ekonomiska politiken nås över blockgränsen.
Ingvar Carlssons ärende i DN-intervjun är att förespråka just blocköverskridande samarbete, vilket han själv har gedigna erfarenheter av från sin tid som statsminister respektive oppositionsledare.
Hur han skulle föredra att ett sådant samarbete utformades vill Carlsson inte gå in på. Hans inspel handlar mer om en generell uppmaning att i en svår parlamentarisk situation släppa prestigen: "Det finns lägen då partier måste låta landets bästa gå före, då man inte bara kan se till partiet utan måste se till ett vidare ansvar".
Carlsson har rätt i detta – den som menar allvar med att lämna den destruktiva kraft som SD utgör utan politiskt inflytande måste våga bryta upp från det invanda och vara pragmatisk.
Som före detta S-ledare är Carlssons perspektiv dock alltför alliansfokuserat. Naturligtvis faller det lika mycket på Socialdemokraterna och statsminister Stefan Löfven att visa att man menar allvar med att samarbeta, samt vara tydlig med vilka kompromisser han faktiskt är villig att göra.
När allt kommer omkring har blockpolitiken blivit svårare att driva efter Decemberöverenskommelsens fall. Den är också onaturlig efter 2014. Inget talar nämligen för att partiet om hindrar respektive block från att få egen majoritet, som sprider hat och är demokratiskt opålitligt, snart försvinner.