Det berättar tidningen på nyhetsplats i dagarna. Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Jönköping, har mätt detta genom att jämföra median- med medelinkomst, som ligger över medianen. Ju större skillnad dem emellan desto större inkomstskillnader.
Trosa är den sörmländska kommun där inkomstskillnaderna ökat mest mellan 2002 och 2012. I Vingåker har ökningen varit minst.
Vilka slutsatser ska då dras av sammanställningen? Mellanders mätmetod är inte så vanlig. Det gängse sättet att beräkna inkomstskillnaderna är den så kallade gini-koefficienten – ju högre gini desto större inkomstskillnader. Skillnaden mellan medel- och medianinkomst fångar dock samma förändringar. Men den är enklare, som Mellander skriver i sitt bakgrundsmaterial.
Den långsiktiga utvecklingen finns i Statistiska Centralbyråns statistik, där myndigheten använder gini-måttet: Mellan 1975 och 1990 är inkomstspridningen i princip oförändrad. Ökningen under denna femtonårsperiod är ytterst modest, från 0,217 till 0,220.
1991 ökar den dock till 0,249. Det beror främst på den stora skattereformen 1990-1991. Den ledde bland annat till att tidigare dolda och obeskattade inkomster redovisades öppet och blev skattepliktiga, ofta i toppen av skalorna.
Därefter följer en period med ökade inkomstskillnader, vilket hänger samman med kraftigt stigande reallöner. Mellan 1995, då Sverige började återhämta sig från krisen, och 2007 ökade gini-koefficienten från 0,244 till 0,332. Arbetarnas reallöner steg under perioden med 25 procent, tjänstemännens med närmare 50 procent.
Det kan jämföras med den föregående perioden från 1975. Under omkring 20 år ökade inte de svenska reallönerna alls. Bakom detta låg internationell oljekris – men även hemmasnickrade svenska problem med hög inflation, återkommande devalveringar av kronan, löne-kostnadsspiralen på arbetsmarknaden, ett ineffektivt skattesystem, stegvis uppbyggd statsskuld med mera.
Vägen ut ur detta var politiska reformer under 1990-talet: skattereform, självständig riksbank, bättre budgetdisciplin, avregleringar av marknader och så vidare. Men det handlade även om bättre lönebildning, där fack och arbetsgivare tog sitt ansvar.
Det gjorde den svenska ekonomin mer konkurrenskraftig och gav mer riktiga pengar i lönekuverten. Men när konkurrenskraften ökar och löner stiger gör de det mest i det löneledande näringslivet och i toppen av inkomstskalorna. Därför ökar inkomstskillnaderna.
Om man så ska titta på den period som Mellander studerar, 2002-2012, ökade inkomstskillnaderna under den första halvan, fram till 2008 då finanskrisen kom.
På sörmländsk nivå finns regionala egenheter – som att inkomststarka hushåll väljer att flytta till vissa kommuner, gärna med pendlingsavstånd till Stockholm.
Den som tror att inkomstskillnader är ett politiskt blått påfund får tänka om. Så har utvecklingen inte sett ut i Sverige.
Inte heller är alla ökade inkomstskillnader nödvändigtvis en spegling av osunda samhällsförhållanden. Både negativa och positiva förändringar kan öka inkomstspridningen.
Om man ska dra någon generell slutsats av de senaste 40 åren i Sverige, är den snarare att Sverige har haft lägre inkomstspridning när landet gått på tomgång och högre skillnader i inkomst när svenskarna blivit rikare.