Det blev därmed tydligt att vägen mot en mer humanitär hållning och ett gemensamt ansvarstagande i den pågående flyktingkrisen ännu är lång och svårnavigerad.
Precis som i juni föll EU-kommissionens förslag om ett bindande kvotsystem för de nu 160 000 flyktingar som enligt planen ska omfördelas från Italien, Grekland och Ungern. De huvudsakliga vägrarländerna hittas i det forna Östeuropa: Tjeckien, Slovakien, Rumänien, Polen, Lettland och Ungern. Från deras håll vill man i stället se en omfördelning på frivillig basis. Förhoppningen är naturligtvis att man genom fortsatt slingrade ska slippa dra sitt strå till stacken.
Nu talar dock det mesta för att situationen är på väg att ställas på sin spets.
För det första kommer frågan om ett bindande omfördelningssystem sannolikt att drivas till omröstning nästa gång ministrarna möts, om ungefär en månad – en omröstning där kommissionens förslag ser ut att gå mot seger. Slitningarna inom EU kommer därmed att bli än hårdare.
För det andra har Tyskland under de senaste dagarna återinfört tillfälliga gränskontroller mot Österrike. Signalen är tydlig: Om inte gemensamt ansvar tas i flyktingfrågan kommer Schengensamarbetet inte att fungera. Denna fria rörlighet inom EU är oerhört betydelsefull för de länder i östra Europa som säger nej till bindande flyktingkvoter.
För det tredje har Ungern täppt igen gränsen mot Serbien och i går trädde även nya lagar i kraft som gör det straffbart för flyende personer att olovligen ta sig in i landet i kraft. Premiärministern Viktor Orbán har föresatt sig att visa, i både ord och handling, hur oönskade flyktingarna är i Ungern.
Europa är med andra ord delat i frågan om humanitärt ansvar och asylrättens betydelse. Hur djup klyftan mellan länderna kommer tillåtas att bli och vilka exakta konsekvenser detta kan få för relationerna EU-staterna emellan – och för den fria rörligheten inom unionen – är i dagsläget svårt att sia om.
Klart är att det är den linje som främst företräds av länder, men bara en del länder, från det forna Östeuropa som måste ge vika. Allt annat vore ett brott mot de grundläggande värden som unionen säger sig stå för.
Det historiska minnet är ibland alldeles för kort. Exempelvis tycks ungerska politiker fullständigt ha glömt de 200 000 ungrare som 1956 flydde till bland annat till Österrike, Sverige och USA efter den misslyckade revolten mot Sovjet. Tjeckiska och slovakiska företrädare verkar inte komma ihåg de 300 000 personer som lämnade dåvarande Tjeckoslovakien för väst, efter Warszawapaktens invasion 1968. Rumänska folkvalda förefaller inte kunna erinra sig de många, många människor som flydde Ceausescus kommunistdiktatur. Och så vidare.
Inte heller ser man ut att kunna påminna sig om vad utbytet, öppenheten och den fria rörligheten inom EU har betytt för de egna länderna och deras medborgare.
Förutom ett gemensamt ansvarstagande för de flyktingar som redan befinner sig i unionen måste lagliga och säkra vägar in i densamma självfallet skapas. Men det målet är, tyvärr, just nu mycket avlägset.