Var är egentligen regeringsalternativen? Frågan hängde kvar i luften när det blev tyst i Almedalen i Visby.
Det finns en sittande regering, det finns Socialdemokraterna själva som minoritetskabinett, och det finns några kombinationer till.
Men en regering bygger på att den har en sammanhållen politik, som den också i det väsentliga kan få igenom i riksdagen.
Sett i ett perspektiv ett par år framåt i tiden, och mer, blir det allt mer uppenbart att de fyra allianspartierna inte är ense om tagen, och att irritationen mellan dem växer. Än mer uppenbart är att Mona Sahlins rödgröna block bara lever kvar på en del håll i kommuner och landsting, medan det upphört att existera på riksplanet, annat än som nejsägarrutin.
Inom samtliga de tänkbara (liksom även otänkbara) regeringsalternativen saknas just nu en gemensam uppfattning om den fortsatta politiken.
Inom alliansen väckte Annie Lööf (C) en aning uppseende med att i Almedalen berätta rent ut att hon, då hon kom med i regeringen, upptäckte att reformkraften fördunstat. Det var bra att det sades, offentligt, eftersom det är sant. Men det hör till saken att Annie Lööf själv är en del av problemet.
I regeringsunderlaget finns en rätt allvarlig klyfta, som inte minst kommer i dagen i skattepolitiken:
Ska man förbättra de generella villkoren för arbete, företagande och effektiv kapitalanvändning, och det på ett likformigt sätt, för alla yrken och näringar? Eller ska man gå vidare med specialriktade avdrag och undantag, och ge olika intressen och beteenden särskilda förmåner?
Annie Lööf har – hittills – företrätt den senare linjen, där restaurangmomsen blev symbolfråga. Hon har gått in för nya förmåner för dem som har gammalt kapital, vilket skulle förvärra snedvridningarna i kapitalbeskattningen.
Men en regeringspolitik som ska föra Sverige upp på säkrare mark med starkt näringsliv och god arbetsmarknad bör i stället vara inriktad på att reformera bolagsskatt och inkomstskatt, genom att sänka skattesatser, samt begränsa undantag och kryphål och på så sätt göra helheten acceptabel när det gäller både rättvisan och stimulanserna.
I oppositionen kommer den största osäkerheten inte av de i och för sig mycket stora skillnaderna mellan partierna. Viktigare är att två outredda stora motsättningar skär djupt genom Socialdemokraterna. Den linje som har förutsättningar att bevara välfärdssamhället innebär i praktiken att i hög grad närma sig de icke-socialistiska partierna och att med en del ändringar bygga vidare på nu gällande politik.
Men där finns också – som framgår i skarpa ordalag i deras partitidskrift Tiden – de som vill radikalt bryta med den linje som följdes under Ingvar Carlsson och Göran Persson, och i stället ta ut en kurs där allians eller sammanslagning med Vänsterpartiet blir en logisk följd.
Dessutom finns motsättningen mellan den industrifackliga grenen och de som har mer av samsyn med Miljöpartiet. Båda dessa grupper har liktänkande naturliga bundsförvanter på allianshåll.
Att försöka dölja de olika konstellationernas vägvals- problem med att vara högljudd mot andra sidan blockgränsen löser just inget. Det går lättare att komma till mer klarhet genom att faktiskt diskutera igenom sakfrågorna. Då kan det bli en del uppslutning kring vilka olika alternativ som kan hänga ihop – och om vilka frågor som kanske rentav redan på kort sikt kan klaras av med breda politiska kompromisser.
Kvartetten behöver inte sprängas. Men i likhet med Socialdemokrater och andra är den nu internt oense om tagen. Endast vägval i sakfrågor kan återskapa en klarhet om fungerande, mer långsiktiga regeringsalternativ.