Ingen borde förvånas över Israels reaktion på Sveriges erkännande av Palestina. De israeliska markeringarna – att smälla i dörren framför ansiktet på Margot Wallström, anonymt krypskytte via medierna – är exakt sådant som kan väntas av denna politiska ledning i denna fråga.
Bakom finns flera omständigheter. En är att Israel inte är intresserat av ett fredsavtal med Palestina. De israeliska bosättningarna, det främsta hindret för fred, har byggts på ockuperat område så gott som oavbrutet.
En annan är att Israel kan företa praktiskt taget vad som helst ostraffat. USA:s permanenta plats i FN:s säkerhetsråd och internationella inflytande i övrigt, stänger effektivt vägen för verkliga internationella sanktioner mot Israel.
En tredje omständighet är att Israels utrikesdepartement leds av Avigdor Lieberman, en ökänd extremist. Bland hans prestationer finns en uppmaning att avrätta Knessets arabiska ledamöter.
Ett av de senaste tilltagen från Lieberman är att jämföra europeiska staters förhållningssätt till Palestina med undfallenhet gentemot Hitlertyskland över annekteringen av Tjeckoslovakien. "Mängden av lögner, förvrängningar, felaktigheter och uppfinningar i diskussionerna i parlamenten i Europa är ytterligare ett kapitel av Sions vises protokoll", sa den israeliske utrikesministern i ett anförande inför landets diplomatkår häromveckan.
För att ytterligare illustrera vilka människor det är som bedriver Israels utrikespolitik kan nämnas Sverigeambassadören Isaac Bachman. Som en statusuppdatering på sin Facebooksida förra veckan lade han ut en text som kopplade muslimer som grupp till terror. En tes var att medan andra religioner lever i fredlig samexistens, skapar islam problem när den möter andra trosriktningar. Texten är mycket lik en som finns på den islamofobiska amerikanska bloggen "Stop the islamization of America", vilket uppmärksammades av Svenska kommittén mot antisemitism.
En fjärde omständighet är att Israel går till val
17 mars. Enligt opinionsmätningar ser stödet för Liebermans parti Yisrael Beiteinu ut att halveras.
Det är mot bakgrund av allt detta man bör se Israels vägran att låta Sveriges utrikesminister träffa någon hög regeringsföreträdare under det planerade besöket i landet i förra veckan. Wallström planerade att delta på ett seminarium till Raul Wallenbergs minne men tvingades ställa in besöket. De anonyma israeliska uttalandena i svensk media om att Sverige måste be om ursäkt för erkännandet av Palestina är också helt i Liebermans stil.
Men även om den israeliska reaktionen följer ett mönster betyder det inte att Sveriges regering bör förbigå den med tystnad. Margot Wallström har följdriktigt gjort tydliga markeringar. I en DN-intervju i fredags sa hon bland annat att den israeliska ledningen "har en retorik som går över alla gränser". En diplomatins bärsärk ska kallas just så.
Tyvärr har den svenska borgerliga oppositionen tagit tillfället i akt att trycka till regeringen ytterligare i denna fråga. Bland annat Göran Hägglund (KD) och Jan Björklund (FP) har placerat ansvaret för konflikten mellan Sverige och Israel uteslutande på den svenska regeringen som de menar har skapat problemet med sitt erkännande av Palestina.
Kristdemokraterna och Folkpartiet må ogilla detta regeringsbeslut. Samtidigt bör de fundera på den större frågan. Med vilka krafter i Israel bygger de allians genom sitt krypskytte mot regeringen?