I morgon är det internationella kvinnodagen. Hur långt har vi kommit vad gäller jämställdhet och kvinnors rättigheter?
För närvarande finns, globalt sett, 31 miljoner flickor i grundskoleålder som inte går i skola. Två tredjedelar av världens 774 miljoner analfabeter är kvinnor. FN:s befolkningsfond, UNFPA, beräknar att 142 miljoner flickor kommer att ha gifts bort innan sin 18-årsdag fram till år 2020. Siffror från Världshälsoorganisationen (WHO) visar att cirka 125 miljoner nu levande kvinnor har utsatts för könsstympning.
Samtidigt i Sverige. Enligt Medlingsinstitutet var kvinnors genomsnittslön 86,6 procent av männens år 2013. Kvinnor väljer i större utsträckning än män karriärvägar som underlättar kombinationen jobb och hem. Det är i sig ett tecken på bristande jämställdhet. Men även när sådant som ålder, utbildningsnivå och arbetstid vägs in, återstår en oförklarad löneskillnad på 5,8 procent.
Av den totala föräldraledigheten tas 75 procent ut av kvinnor. Dubbelarbete och sjukskrivningar är vanligare bland kvinnor än bland män, Försäkringskassan skriver: "En betydande riskökning för sjukfrånvaro för kvinnor ses två år efter andra barnets födelse …" Stiftelsen Allbrights granskningar visar att kvinnor endast utgör 19 procent av svenska börsbolags ledningsgrupper och 25 procent av deras styrelser. Många kvinnor som sticker ut hakan i offentligen vittnar om hur de utsätts för sexualiserade våldshot av arga män.
Listan kunde i bägge fall göras längre – fyllas på med fler uppgifter som tydliggör bristen på jämställdhet i både Sverige och världen i stort. Graden av kvinnlig underordning skiljer sig givetvis mellan olika platser på jordklotet, men det fullt ut jämställda samhället låter vänta på sig överallt.
Sverige har kommit långt på vägen. Men även om demokrati-, välstånds- och teknikutvecklingen i många bemärkelser har varit fantastisk, tycks det inte förmå förändra våra värderingar fullt ut. Vi har ännu inte blivit kvitt de normer som dikterar att kvinnan i större utsträckning är ämnad att sköta omvårdnad och hemmet och bör stå tillbaka för mannen. På individnivå kan detta vara svårt att få syn på, men det visar sig i de sammantagna mönstren, bland annat i de fakta som redovisas ovan.
Att bestämma, kategorisera och fördela makt enligt kön är förödande. Det begränsar individers frihet att få bli de personer de själva väljer, samt att få leva upp till sin fulla potential. I värsta fall ger det upphov till direkt våld och förtryck, när ordningen ska genomdrivas. Inget samhälle gynnas av sådant.
Strävan mot jämställdhet måste fortsätta på alla nivåer. Globalt, exempelvis, inom FN-systemet och genom riktade biståndsinsatser. Nationellt, exempelvis, genom ökat normkritiskt arbete i skolan, individualiserad föräldraförsäkring och en uppvärdering av kvinnodominerade yrkeskategorier.