Jämställdhet handlar om kvinnors och mäns lika tillgång till pengar, makt och delaktighet. Bristen på jämställdhet är rotad i normer och värderingar, i fördomsfulla föreställningar om kvinnors respektive mäns livsmål och plats i samhället, i ovilja till förändring.
Hindren för kvinnor är flera. Ett är en skev fördelning av ansvaret för familj och hem, vilket påverkar möjligheten att hävda sig i yrkeslivet. Ett annat är den könsuppdelade arbetsmarknaden, där en överrepresentation av kvinnor i den offentliga sektorn sänker deras löner i förhållande till mäns. Ett tredje kan vara kvalitetsproblem i den kommunala servicen, som förskola och äldreomsorg, vilket lägger större börda på kvinnor som är de huvudansvariga för hemmet.
Allt detta hänger ihop. Men arbetet för att komma till rätta med orättvisorna måste ta sig fram på flera vägar. Socialförsäkringar måste utformas på ett sätt att de främjar jämställdhet. En stark välfärdsstat med fungerande barn- och äldreomsorg kräver en välfylld skattekista, vilket förutsätter växande ekonomi och hög sysselsättning. Och trots att den offentliga sektorn inte kan bli löneledande går det att göra en del för att lönerna i flera kvinnodominerande yrken där blir högre.
Genusteori är viktigt. Men den bär ensam inte långt.
Därför var det välkommet att Jan Björklund knöt ihop dessa olika delar i lördags, på sin dag i Almedalen. Han och jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) upprepade partikravet att ytterligare en månad i föräldraförsäkringen reserveras till vardera föräldern – den som kallas för en tredje pappamånad. En sådan förändring kan få pappor att vara föräldralediga mer och göra barnens ankomst i familjen till mindre av en konkurrensnackdel för mammor i arbetslivet. För det är när familjelivets krav börjar konkurrera med arbetets om kvinnornas tid – på ett sätt som de inte gör för männen som grupp – som bristen på jämställdhet slår igenom. Det gör en förändring av föräldraförsäkringen absolut central.
Men den är inte den enda som behövs. Fler karriärvägar inom den offentliga sektorn är ett sätt att höja lönerna där. Så kan förstelärartjänsterna ses. De är inte bara en reform för att öka läraryrkets attraktivitet utan även en jämställdhetsreform. Björklund talade nu om att införa fler sådana förstelärartjänster samt liknande karriärtjänster för specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Följden blir större löneskillnader inom yrkesgrupperna men också högre genomsnittslöner och sannolikt även medianlöner när lönetrycket uppåt ökar för alla.
Det är därför rätt tänkt av FP, vilket dock inte kan sägas om folkpartikravet på förstelärartjänster och lektorstjänster i förskolan. Ökad akademisering i barnomsorgen, som dessutom inte är kopplad till något tydligt behov i verksamheten, är en felprioritering. Bättre vore att satsa på ökad personaltäthet och mindre barngrupper – det är det medborgarna efterlyser.
Och så är det detta med ekonomin. Politikers medvetenhet om barn- och äldreomsorgens roll för jämställdheten är värd lite om det saknas skattemedel. Det gör att skatte-, utbildnings-, närings-, arbetsmarknadspolitiken också är jämställdhetspolitik. Långt ifrån alla partier väljer att se det så.