Så här presenterade Björklund problemet i SVT:s Rapport i söndags:
”Problemet är att det finns företag som nu har gett sig in i den här branschen som enbart har kortsiktig spekulation som huvudsyfte. Man tänker äga tre, fyra, fem, sex år och under den tiden plocka ut maximalt med utdelning, och vad som händer sen med företaget är man inte så intresserad av.”
Det är svårt att hitta stöd för utbildningsministerns påstående i bolagens bokslut. Under 2010 delade inte något av de största skolföretag som ägs av riskkapitalbolag ut vinst. Bland dem jätten Academedia med Wallenbergbolaget EQT som huvudägare, John Bauer-gymnasiet (Axcel) och Praktiska, tidigare Baggium (FSN Capital).
Academedia har inte delat ut någon vinst under åtminstone de fyra senaste åren. Vinstutdelningarna är också låga eller obefintliga i John Bauerbolagen om man ser några år bakåt.
Det är logiskt. Riskkapitalbolagen tjänar pengar vid försäljning, inte under den tid de äger företaget. Det betyder i sin tur att riskkapitalisten, tvärt emot vad utbildningsministern säger i tv, i allra högsta grad är intresserad av bolagets tillstånd vid försäljningstillfället.
För vem betalar bra för en verksamhet som är ekonomiskt utplundrad och på fallrepet?
Björklund inser givetvis det, för i sitt veckobrev presenterar han en annan bild av riskkapitalbolagens agerande i skolan: ”Dessa företag går in som ägare under några få år och ’förädlar’ verksamheten, dvs gör den mer lönsam, och sedan säljer de företaget. Syftet är maximal avkastning på kortast möjliga tid.”
Så vilket är problemet? Är det att ”plocka ut maximalt med utdelning” eller är det en maximal förtjänst vid försäljning? Om det är det senare, varför är det ett bekymmer, om det nu handlar om en affär på marknaden där ett företag betalar ett annat?
Jan Björklund skapar här ingen klarhet men väl en diffus hotbild under signalordet ”riskkapital”. Inte heller pekar han på något konkret problem i dagens skolundervisning kopplat till detta ägande.
Och utbildningsministerns förslag till lösning håller samma kvalitetsnivå som problemanalysen. Inget säger nämligen att samma ägare under tio år alltid är bäst. En sådan regel kan rent av vara kontraproduktiv.
Många gånger kan ägarbyte vara att föredra, exempelvis för att ge skolan starkare ekonomisk grund och garantera dess fortlevnad. Det är den långsiktigheten och tryggheten politiker bör värna. Dit hör att förhindra att en skola stängs med kort varsel.
Däremot ligger det inte i det allmännas intresse att låsa fast friskolor under en och samma ägare, om det så gäller fem, tio eller femton år.
Förslaget är alltså illa genomtänkt, illa argumenterat, fokuserar ett pseudoproblem och blinkar till den okunniga missunnsamheten mot vissa företag. Det är populism i ett nötskal.
Om folkpartisterna inte förmår sätta stopp för partiledarens dumheter bör andra allianspolitiker göra det.