Järnaxeln och vapenexporten

M och S bråkar över avtalet med Saudiarabien. Men i grunden är de överens: Avtalet ska förlängas. Lagen om vapenexport ska ändras så lite som möjligt.

Ledare2012-04-12 06:15
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Efter Saudiaffären finns två spår för det fortsatta arbetet. Det ena är utredning av vad som egentligen har hänt – vad Sverige har bistått Saudiarabien med, vem som har fattat besluten och vem som eventuellt gått bakom ryggen på vem.

Det andra spåret handlar om skapande av en lagstiftning där det blir svårare att göra vapenaffärer med en stat som Saudiarabien och lättare för allmänheten att se vad som försiggår i sådana relationer.

Riksdagen har redan beslutat att regeringen ska ta fram ”ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater”, som det står i utrikesutskottets betänkande från förra året – långt innan Saudihistorien blev känd.

Detta så kallade demokratikriterium är ingen lätt sak i en värld där demokratier ibland behöver samarbeta militärt med diktaturer. Frågan måste dock utredas och Sverige måste röra sig bort från hyckleriet och från vapenaffärer som inte tål offentlighetens ljus.

Men det är också här som den berömda järnaxeln i svensk politik är som starkast. Moderaterna och Socialdemokraterna är i grunden överens om att förändra dagens ordning så lite som möjligt.

Det framgick även av gårdagens riksdagsdebatt om Saudiaffären och vapenexporten.

Utrikesminister Carl Bildt (M) har tidigare gjort klart att han inte ser några som helst problem med vapenaffärer med Saudiarabien.

Det mesta tyder också på att det just är Moderaterna som bromsar en utredning om en ny krigsmateriellagstiftning där ett demokratikriterium ingår. Detta trots att det snart gått ett år sedan riksdagen gjorde sin beställning.

Socialdemokraterna har i sin tur gjort det till en konst att med kraft kritisera regeringen utan att i sakfrågan avvika från den moderata hållningen. Urban Ahlin (S), utrikespolitisk talesperson, sa i Ekots lördagsintervju häromveckan att han ogillar avtalet och att han 2005 protesterade till försvarsminister Leni Björklund (S), när den dåvarande socialdemokratiska regeringen ingick avtalet med Saudi.

Samtidigt sa han att en eventuell S-ledd regering mycket väl kan förlänga avtalet vid nästa avstämningstillfälle som infaller 2015. Detta av omsorg om långsiktigheten i Sveriges överenskommelser med andra länder i sådana frågor.

I samband med Stefan Löfvens tillträde på partiledarposten gav Svenska Freds ordförande Anna Ek i en debattartikel följande omdöme om honom: ”Löfven har (…) gjort sig känd som en av Sveriges främsta företrädare för vapenindustrin. Stefan Löfvens fälttåg till stöd för svensk vapenindustri är så omfattande att det kan få vem som helst att framstå som en fredsduva.”

Den omedelbara orsaken till Eks kritik var att Löfven i egenskap av ordförande i IF Metall hade lobbat för att Försvarsmakten skulle köpa stridsfordon av ett svenskt i stället för ett finländskt företag.

Det var alltså inte fråga om vapenförsäljning till en diktatur – sådana affärer hålls som bekant i största möjliga utsträckning utanför den offentliga debatten. Men perspektivet fanns ändå där. Svensk försvarsindustri, jobben, skulle värnas.

Saudiavtalet handlar inte heller enbart eller ens främst om säkerhetspolitik, utan även om möjligheter till lukrativa affärer för svenska storföretag som Saab och Ericsson.

Det perspektivet förenar industrifack och storkapital, socialdemokrater och moderater. Löfvens och Reinfeldts tigande, Ahlins fintande och Bildts klarspråk är bara olika sätt att meddela samma åsikt.

Läs mer om