Problemet är mycket mer grundläggande: Socialdemokraterna saknar en politik bortom slagorden. Och det är i mycket Håkan Juholt som håller kvar politiken på denna nivå.
I helgen såg vi ytterligare exempel på detta. Under sin turné till socialdemokratiska föreningar har Håkan Juholt upprepat budskapet att skattepengar till vård, skola och omsorg inte ska hamna som vinst i fickorna på privata ägare. ”Jag tycker att vinstintressen inte hör hemma i välfärdssektorn”, har Juholt sagt och talat för införande av ett förbud mot vinstutdelning som i Norge och Danmark.
I Ekots lördagsintervju fick ha frågor om det. Vill Socialdemokraterna nu införa förbud mot vinstutdelning i företag som driver friskolor, sjukhus och äldreboenden, trots att partikongressen 2009 sa nej till förslaget? Vad är det Socialdemokraterna vill på området som skiljer sig från regeringens politik?
Håkan Juholt pratade runt och upprepade slagorden men svarade aldrig på frågan. Han gjorde dock klart att han ogillar riskkapitalbolag, vilket han också skrev i en artikel publicerad på DN Debatt i lördags: ”Vi anser att det är fel med riskkapitalbolag med vinstmaximering som främsta drivkraft i den skattefinansierade äldreomsorgen.”
I lördagsintervjun kunde han dock inte precisera hur bolag med en viss investeringsstrategi – riskkapitalbolag – ska kunna hållas borta från placeringar i skola, vård och omsorg. Inte heller kunde han förklara varför ett sådant förbund ska gälla just dessa företag men inte andra. Ja, många lyssnare måste ha fått intrycket att Juholt inte ens vet vad ett riskkapitalbolag är.
Det här förhållningssättet till politiken går igen på område efter område. Först utfall mot RUT och avskaffad förmögenhetsskatt, sedan tyst accepterande av regeringens politik. Först stor moralisk indignation över skillnaden i skatt mellan lön och pension, sedan en ytterst begränsad insats i det egna budgetförslaget för att utjämna denna skillnad.
Socialdemokraternas politik fungerar hyggligt som förstamajtal, men när den utsätts för granskning, med frågor om hur och varför faller allt ihop – som nu under lördagsintervjun. Och om inte ens partiledaren klarar av följdfrågorna, hur ska socialdemokratiska gräsrötter kunna förklara en politik som till stor del består av det halvt tänkta?