I socialdemokratiska riksdagsgruppen har det gått livligt till. Meningarna var uppenbarligen delade inför budgetmotionen. I går kom den, och där syntes spår av det som utspelats. Motionen är hoplimmad av bitar som inte alltid passar ihop och Håkan Juholt lyckas hänga dit ännu ett frågetecken om vad hans partiledarskap egentligen går ut på.
Beskrivningen av Sveriges situation i den internationella ekonomin lägger tonvikt på hur mycket som skiljer mot de snabbt växande länderna i Asien och på andra håll. Sverige har lyckats skaffa sig ett mycket bättre läge än många av de andra länderna i Väst- och Sydeuropa. Men, betonas i motionen, mer avgörande är faktiskt att klara konkurrensen från de länder som nu snabbt blir industrialiserade.
Socialdemokraterna har i sin text ett perspektiv som liknar det som åtskilliga i regeringspartierna också har. Det betydelsefulla för att bevara goda reallöner, minska arbetslösheten och slå vakt om välfärden blir då vår konkurrenskraft globalt sett.
Hade Håkan Juholts partiledning haft vilja och kraft att fullfölja tankelinjerna hade motionen sett ut på ett annat sätt. Så blev det inte, det stannade vid ansatser och en del löst hängande punktförslag. Motionen är i stället uppbyggd kring 17 miljarder i ökade löneskatter. Socialdemokraterna vill slopa subventionen av arbetsgivaravgifter för ungdomar. Och den har, med rätta, kritiserats från många håll för att kosta mycket utan att göra särskilt mycket åt ungdomsarbetslösheten. Utifrån detta görs sedan olika omprioriteringar samt ökningar av kontantförmåner.
Det är tydligt att en grupp socialdemokrater, när de sluppit från den rödgröna samverkan, har önskat en kraftig korrigering av den politiska kursen och ett närmande till regeringen i en hel del frågor. De har också fått skriva rätt många sidor motionstext om samhällsekonomi. Men då det kommit till skatter och förmåner har de inte fått riksdagsgruppen med sig.
Därmed är inte sagt att inget alls förändrats. De konstlade försöken att skriva ihop Vänsterpartiets och Socialdemokraternas politik – och dessutom väva in Miljöpartiets särlinjer – har upphört. Klyftan mellan Juholt och Ohly har öppnats igen. Vänsterpartiets motförslag till regeringens budget skiljer sig mycket från Socialdemokraternas.
Men Juholt måste ändå dras med följder av sådant som hände på Mona Sahlins tid. Socialdemokraterna talar gärna om utbildning och kompetens. Men deras trovärdighet på utbildningsområdet sänks av förra mandatperiodens breda avslagsyrkanden på de stora skolreformerna.
Finns det ändå inte någon ljuspunkt, någon öppning för konstruktiva kompromisser med regeringen? I socialförsäkringsutredningen, om inte i höstens budgetarbete, finns nog en del möjligheter. Det är värt att lägga märke till hur förslaget om höjt tak i a-kasseförsäkringen paras ihop med ett förslag om nedtrappning och sänkt nivå efter en tid. Det tyder på att det kanske skulle gå att nå en bred uppgörelse om arbetslöshetsförsäkringen. Det vore ju alltid något.