För att regeringschefernas förslag ska godkännas behövs ett flertal av parlamentets ledamöter, inte bara av de närvarande. Det krävs därmed 376 ja-röster – i hemlig omröstning med slutna sedlar.
Bakom Juncker finns en uppgörelse mellan konservativa och socialdemokrater, som andra, inte minst den liberala gruppen, officiellt har anslutit sig till. Entusiasmen bakom uppgörelsen är dock av varierande styrka, från ganska fast till närmast obefintlig. Kritiken mot Juncker har varit utbredd och välgrundad, även i de partigrupper som nu ändå sägs ha enat sig om honom.
Realiteten är att Junckers ordförandepost i EU-kommissionen vilar på en uppgörelse med den socialistiska sidan, och att de socialdemokratiska partierna därigenom kan göra anspråk på vissa viktiga poster.
Att konservativa och socialdemokrater ihop har en majoritet med cirka 55 procent av mandaten innebär dock inte att de kan väntas få fram så många röster för Juncker. Inte minst delar de brittiska socialdemokraterna den negativa syn på Juncker som koalitionsregeringen av konservativa och liberala har. Dessutom har de kristdemokratiskt konservativa en del medlemmar som ideologiskt hör hemma så långt ut på högerkanten att de står ytterhögern nära. Det gäller främst det ungerska regeringspartiet.
Det sannolika är att Juncker ändå väljs, med åtskilliga av rösterna även från liberalt håll och från grönvänstern, som ju i de flesta EU-länder inte har svenska MP:s förflutna i EU-frågan.
Eftersom det inte gått att nå en bättre lösning är det realistiskt att inte försöka få till en ohelig majoritet mot Juncker, utan i stället göra det bästa av situationen. Det måste ha varit så den svenska regeringen resonerade, när den tillsammans med de holländska kollegorna ställde in sig i ledet. Att fullfölja kritiken med nejröster i rådet hade gjort det svårare att påverka fördelningen av andra viktiga poster. Att enbart ha britterna – och än värre – den demokratiskt opålitliga ungerska regeringen som bundsförvanter hade gjort skada utan att något nyttigt hade kunnat uppnås i gengäld.
De som hade kunnat stoppa Juncker var antingen Angela Merkel eller socialdemokraterna. När hon vek ned sig och socialdemokraterna tvärtom blev Junckers viktiga stöd, med anspråk på att få mycket i gengäld, var loppet kört. Det var då lite märkligt att de svenska socialdemokraterna i riksdagens EU-nämnd inte ville ta konsekvenserna av sina partivänners agerande för Juncker. Så småningom kunde de förmås att genom nedlagda röster inte direkt blockera regeringens vägval att acceptera faktum att Juncker inte kunde stoppas.
Det viktiga blir nu vilka de tyngsta EU-kommissionsposterna för inre marknad, finanskris, utrikes och annat går till. Det behövs verkligen en reforminriktad kommission, som bland annat försöker medverka till att inte stöta bort Storbritannien ur EU. Med Juncker är förutsättningarna sämre, och det vill till att andra personval går i annan riktning.
Lättare att klara borde förbättrad balans mellan män och kvinnor vara, trots att alla medlemsregeringar inte är så angelägna. Blir Danmarks statsminister Helle Thorning Schmidt (S) den nya permanenta rådsordföranden efter belgaren van Rompuy är det i alla fall ett klart steg framåt, sett både ur nordisk och ur liberal och ur en del andra synvinklar. Men det är inte säkert att ens den personfrågan hamnar rätt.