Samtidigt har partiledarstriden avslöjat ett problematiskt drag hos Lööf, en anpasslighet gränsande till hållningslöshet.
I fråga efter fråga har hon backat från sina tidigare ståndpunkter för att lägga sig närmare partiets mittfåra. I vissa fall har hon mer eller mindre öppet förklarat att den tidigare hållningen inte fungerar för en partiledare. I andra fall har hon hänvisat till påverkande faktorer bortom hennes kontroll – eller sökt maskera radikaliteten i den tidigare ståndpunkten.
Några exempel:
• I september 2009 motionerade Lööf (då Johansson) i riksdagen tillsammans med partikamraten Fredrick Federley för införande av ”platt skatt”, det vill säga proportionell inkomstskatt där de två översta skattestegen tas bort.
Det var då. I dag vill Lööf inte ens avskaffa värnskatten utan nöjer sig med att förespråka ”plattare” skatt.
• I en annan riksdagsmotion, även den i september 2009, förespråkade Lööf svenskt medlemskap i Nato. Yrkandet gick visserligen ut på att saken skulle utredas, men det gick inte ta miste på hennes åsikt. ”För Sverige i dag som medlem i EU, som aktiv aktör i Natooperationer och som ett land som aktivt arbetar för de mänskliga rättigheterna är det naturligt att också bli fullvärdig medlem i Nato”, skrev hon och Jörgen Johansson (C).
Ställd inför detta i partiledarutfrågningen i Malmö i onsdags sa Lööf att motionen ”skrevs i den miljö där Håkan Juholt som ordförande i Försvarsberedningen förde fram just det här förslaget”. Motionen skrevs dock 2009. Håkan Juholt avgick från ordförandeposten i början av 2007 och har därefter avvisat en utredning av Natomedlemskap.
Poängen är dock att Annie Lööf ville se Sverige i Nato. Vad vill hon i dag? Inget svar. Lööf glider undan.
• I oktober 2009 motionerade Lööf, åter tillsammans med Fredrick Federley, för att utreda en försäljning av Utbildningsradion, Sveriges Television och Sveriges Radio. Den åsikten gäller inte längre, meddelar Lööf nu, eftersom förslaget är ”orealistiskt i dagsläget”.
• I en riksdagsmotion i oktober 2010 argumenterade Lööf för ett avskaffande av Lagen om anställningsskydd och att ”återgå till den modell som var innan införandet på 1970-talet, då allt skydd reglerades i avtal mellan parterna”. Vill då dagens Lööf avskaffa LAS? Nej, svarade hon på partiledarutfrågningen i Göteborg i söndags.
Det är naturligt att emellanåt ändra åsikt – när omvärlden förändras, när man borrat djupare i en fråga, tagit till sig ny kunskap eller bara ställt sig frågan: Varför har jag denna uppfattning, egentligen?
Men det förutsätter en förklaring av de ändrade förhållandena, av den nya kunskapen och det ändrade förhållningssättet till frågeställningen – samt att det förflyter lite tid mellan de olika ställningstagandena. Det är det som skiljer en politiker med ett rörligt intellekt från en opportunist, från en politisk kameleont som intar de ståndpunkter som passar för stunden.
Annie Lööf har inte klivit fram och berättat att hon har tänkt om. Hon har snarare smugit fram sina åsiktsbyten. Hon har dolt sina tidigare, emellanåt även sina nuvarande, ståndpunkter.
Det är inte sådana politiska ledare Sverige behöver.