Svenska fängelser är knarknästen. Tillgången på narkotika inne på anstalten är bättre än ute i friheten.
Så brukar det heta. Men är det så?
I går presenterade Kriminalvården resultatet av sin senaste drogscreening. Ett slumpurval av intagna, cirka 15 procent av samtliga, fick lämna urinprov. Av 644 personer som uppmanades samarbetade 620. Sju personer, eller drygt en procent, hade spår av narkotika i urinen. Bland spårad narkotika finns inte bara de traditionella fängelsedrogerna som cannabis, amfetamin och heroin, utan även så kallade syntetiska droger som sökts med hjälp av extra tester av urinproven.
Fängelsepersonalen bedömer att de 24 som vägrade lämna urinprov gjorde det av andra skäl än för att dölja sin narkotikaanvändning. Kriminalvården menar att vägran görs ofta av princip, oftast av personer med långa fängelsestraff, som ett sätt att hävda den personliga integriteten, ett värnande av en sista bit frihet en intagen har.
Men om man väljer antagandet att samtliga vägrare knarkar stiger andelen till fem procent. Enligt Folkhälsoinstitutet använder två procent av alla svenska män narkotika. Av de intagna är nästan 95 procent män.
Bilden av fängelser som flödar av narkotika är alltså gammal och inaktuell. Det knarkas inte så mycket mer på svenska fängelser än i samhället som helhet, möjligen mindre. Och även om man räknar med ett visst mörkertal är det exceptionellt bra siffror, med tanke på att 40 procent av de intagna använde narkotika innan de hamnade i fängelse.
Kriminalvården har gjort sin drogscreening sedan 2010 och har uppmätt en minskning av narkotikaanvändningen 2011 och 2012. Men även tidigare fanns tecken som pekade i samma riktning.
En undersökning av Kriminalvården som bygger på urinprov, anmälda beslag och iakttagelser från intagna och personal, visade att narkotikaanvändningen nästan halverades mellan 2002 och 2007.
Viktiga förändringar har gjorts på 00-talet. Under 2004 skedde ett antal spektakulära rymningar och fritagningar av grova brottslingar, däribland en rymning från Mariefredsanstalten där en vårdare togs som gisslan. Det gjorde att Kriminalvården tänkte om kring säkerheten. Inpasseringskontrollerna skärptes. Genomsökningarna inne på anstalterna blev fler. De största fängelserna, däribland Hällbyanstalten, försågs med ett omslutningsskydd i form av högt elstängsel som hindrar att man kommer tillräckligt nära för att kasta in saker på området.
Syftet var inte främst att komma åt narkotikan, men åtgärderna har fått även den effekten. Narkotikahundar används nu också i större utsträckning.
Ökat säkerhetstänkande med kontroller, hundar och stängsel kan tyckas stå i motsats till arbete med återanpassning av de intagna. Det kan vara precis tvärtom. Kriminalvårdens behandling mot drogmissbruk försvåras om narkotikan är lättillgänglig. Knarkhandel skapar också svårforcerade hierarkier inne på anstalterna och är källa till våldsamma konflikter. Inget av det är bra för de intagnas återanpassning. Kampen mot knarket är därmed en kamp för bättre kriminalvård, där Sverige nu har tagit några viktiga steg.