Skolelever har i dag generellt högre betyg än på 1990-talet. Det betyder dock inte att deras kunskaper har ökat. Dessa har tvärtom försämrats. Orsaken är i stället den så kallade betygsinflationen, där skolor tenderar att sätta högre betyg än vad eleverna förtjänar.
I torsdags presenterade Skolverket ett PM som är tänkt att fungera som ett underlag för diskussion av problemet. Tänkbara förklaringar till glädjebetygen är övergång från ett relativt betygssystem till ett målrelaterat, ökad konkurrens om elever mellan skolor och svagare koppling mellan nationella prov (tidigare centrala prov) och betyg. Samtidigt lyfter Skolverket just nationella prov som ett normerande instrument som ska förhindra betygsinflationen. Men är det så dessa prov fungerar?
Som av en tillfällighet presenterade Skolinspektionen i går en genomgång av skolornas hantering av de nationella proven. 2009 och 2010 genomförde myndigheten omrättningar av flera tiotusentals prov och kom fram till att skolorna överlag rättar för generöst och sätter för höga betyg. Denna gång valde Skolinspektionen att djupstudera, med hjälp av besök och intervjuer, elva grundskolor och nio gymnasieskolor där avvikelsen mellan skolans rättning och omrättningen var omkring 50 procent.
Skolinspektionens slutsatser är mycket oroväckande. I flertalet av de granskade skolorna sätts inte betyg i enlighet med instruktionerna. Hälften av skolorna ger inte eleverna och föräldrarna regelbunden information om hur det går för eleverna.
I 18 av de 20 skolorna saknas rutiner för att de nationella proven rättas på ett likvärdigt sätt och används som stöd i betygsättningen. I vissa skolor får lärarna veta att de nationella proven väger mycket tungt för ämnesbetygen. I andra skolor betraktas ett nationellt prov som ett i mängden.
I de flesta fall rättar lärarna de egna elevernas nationella prov.
Lärare och rektorer anser att Skolverkets anvisningar för rättning är för omfattande och luddiga. Lärare jämför inte sina rättningskriterier med varandra och provresultaten och betygen analyseras inte över tid. Rektorerna har en passiv roll eller ingen roll alls.
De djupstuderade skolorna är visserligen något av värstingar på området men Skolinspektionen påpekar att de upptäckta bristerna är väl spridda inom skolsystemet. Genom att titta på en till synes avgränsad fråga, rättning av nationella prov, har Skolinspektionen satt ljuset på många fler problem i den svenska skolan, sådana som känns igen från andra genomgångar av det här slaget:
Otydliga anvisningar från lagstiftaren och neråt om vad exakt eleverna ska lära sig. Dålig information från skolan till elever och föräldrar om elevernas resultat. Rektorer som lever vid sidan av undervisningen på skolan. Lärare med bristande kunskaper i ämnen som de undervisar i. Otillräcklig fortbildning för lärare.
Och det handlar inte om huvudmannaskapet. Skolinspektionen har granskat såväl friskolor som kommunala skolor, i enlighet med deras andelar i skolsystemet. Bristerna finns över hela linjen. Den som söker efter lösningar på problemet bör inte köra in på det sidospåret.