Sjunkande opinionssiffror för ett nyblivet regeringsparti, i början av en mandatperiod, är ingen ovanlighet. Höga förväntningar som ännu inte har hunnit infrias. Impopulära beslut som partiet inte har behövt ta i opposition. Regeringsovana. Allt det sätter lätt spår i väljarsympatierna. Alliansregeringens första år såg ut så.
Kan Socialdemokraterna komma igen? I teorin, ja. Men det finns några avgörande skillnader mellan Stefan Löfvens regering och Fredrik Reinfeldts första.
Alliansen hade förberett sitt regerande i två år. När den klev in i Rosenbad 2006 fanns en färdig plan för vad som skulle göras. Reinfeldts regering hade majoritet i riksdagen och höll fast vid sin politik oavsett hur hårt det blåste. Och alliansregeringen hade en analys, en reformidé och ett huvudverktyg som upprepades gång efter annan i debatten: utanförskap, arbetslinje, jobbskatteavdrag.
Löfvens regering är mest en nödvändighet. S-MP är en partikonstellation som fungerar när så gott som alla andra visat sig omöjliga. Regeringen styr i minoritet och är, på grund av Alliansens manövrer i Decemberöverenskommelsen, beroende av stöd från Vänsterpartiet i den ekonomiska politiken.
När det kommer till övriga reformer är Löfvens ministär i stort vingklippt av det parlamentariska läget. Men framför allt: Denna regering saknar en analys och en riktning. Den har ingen egen berättelse om Sverige, för att använda ett lite slitet uttryck.
Under Reinfeldts första år som partiledare gjorde Moderaterna sin hemläxa. De släppte sin fixering vid Socialdemokraterna, gick till botten med varför de hade intagit olika ståndpunkter, bringade ordning i sina prioriteringar, utförde en skoningslös självkritik och utformade en ny politik.
Socialdemokraterna har inte gjort något av det. I den mån partiet har ändrat sin politik, exempelvis på skatteområdet, har det skett i tysthet, som en anpassning till opponentens mer populära ståndpunkter – inte som en grundläggande omvärdering och omorientering.
Stefan Löfven och Magdalena Andersson ledde sitt parti till val på en beskrivning av ett Sverige som glider isär, där en svartmålning av arbetsmarknaden och en portion populism ingick. Socialdemokraterna förde fram motsägelsefulla budskap om en alliansregering som slösat bort de offentliga medlen men inte satsat tillräckligt av dem i kampen mot arbetslösheten. Samtidigt accepterade partiet över 80 procent av Alliansens skattesänkningar och band upp sig för offentliga utgifter som minskade manöverutrymmet ytterligare.
Resultatet är inte bara att Socialdemokraterna tvingats svika vallöften om sådant som rotavdrag och bensinskatt. De extra skattemedel som på detta sätt samlas in, och som regeringen så desperat behöver, spenderas brett och ofokuserat. Frågan är hur mycket finansministern själv tror på denna politik. För inte ens i regeringens prognos i vårpropositionen ser man ut att nå det egna målet om EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.
Sverige är, med undantag för några områden, som skolan, väl rustat och kan ta sig igenom denna mandatperiod. För Stefan Löfven ser det däremot rätt mörkt ut. Den politik som skulle kunna stärka regeringen syns det inga spår av.