Stefan Löfvens regering är tre dagar gammal men har redan bekänt färg i utrikespolitiken – i regeringsförklaringen och genom uttalanden av utrikesminister Margot Wallström (S). Slutsatsen är att regeringen uppträder med säkerhet inom Socialdemokraternas och Miljöpartiets trygghetszon, men navigerar fel i de frågor som har störst betydelse för svensk och europeisk säkerhet.
Sverige kommer att erkänna staten Palestina, meddelade Stefan Löfven i regeringsförklaringen. Det är rätt. Det palestinska folket företräds av en internationellt erkänd regering. Palestina har internationellt erkända gränser – enligt FN-beslut de som gällde före sexdagarskriget 1967. Israels ockupation är olaglig enligt alla upptänkliga definitioner och tvåstatslösning är den enda vägen till fred.
Att kräva fredsavtal först och ett erkännande av Palestina sedan är att ge ockupationsmakten Israel veto i frågan. Förutom att vara omoraliskt är det kontraproduktivt om fred är målet.
"Det är inte USA som bestämmer vår utrikespolitik", svarade Margot Wallström på kritiken från USA. Detta är en självklarhet men likväl något som behöver uttryckas just så tydligt som utrikesministern gjorde.
Denna fasthet är dock som bortblåst när det kommer till den fråga som nu är den viktigaste för europeisk frihet och säkerhet – Rysslands krig mot Ukraina.
Några dagar före valet intervjuades Margot Wallström för Aftonbladets ledarredaktion.
Katrine Kielos: "Har EU också lärt sig läxor av Ukraina där det ändå var handelsavtal med EU som via många turer ledde fram till den väldigt farliga situation vi befinner oss i nu?"
Wallström: "Ja, problemet där var kanske en bristande analys av hur det hela skulle tas emot. [Ett handelsavtal] är ju inte bara en triumf för EU utan det handlar också om att någon reagerar på andra sidan. Det här provocerade Ryssland. Och EU brast nog i analysen av det."
Utgångspunkten är alltså att det var EU-avtalet – som var något mycket mer än ett handelsavtal – och inte Rysslands imperialistiska anspråk som ledde fram till kriget eller "den väldigt farliga situation" som Kielos uttrycker det. Ett svar från en svensk utrikesminister på en sådan fråga måste innehålla två budskap: 1. Ukrainas utrikespolitik bestäms av Ukraina, inte av Ryssland. (På samma sätt som USA inte bestämmer svensk utrikespolitik.) 2. Rysslands aggression mot Ukraina är oacceptabel. Punkt.
Wallström sa inget av det. Hon talade om Ukrainas EU-avtal som "inte bara en triumf för EU" utan att "någon reagerar på andra sidan" och reducerade med det Ukraina till en spelplan för andras intressen. Att det handlar om en självständig stats eget val fanns inte i Wallströms resonemang.
Regeringsförklaringen var i dessa delar lika svag. Där sägs visserligen att Rysslands annektering av Krim är ett folkrättsbrott men den ryska invasionen av östra Ukraina kallas bara "destabilisering". Ironiskt nog sa Stefan Löfven i nästa andetag att Sveriges röst alltid ska vara klar och tydlig när människovärdet kränks.
Har Sveriges tydliga stöd till Ukrainas frihetskamp försvunnit i samma stund Carl Bildt lämnade utrikesministerposten?