Det är inte ovanligt att regeringen i ett demokratiskt land får ta emot tillmälen och andra ovänligheter från de makthavande i odemokratiska länder. Det är vad som kan väntas, och får tas för vad det är. Med fri nyhetsförmedling och fri samhällsdebatt kan det utsättas för den belysning som behövs.
Men det finns de som bör tänka sig för när det kommer åthutningar från Kreml eller Riyadh. De som gör affärer med sådana länder bör se upp så att de inte blir förtryckets försvarare – eller förmedlare av ekonomiska påtryckningar.
Den parlamentariska oppositionen bör också ha klart för sig att det finns värre motståndare än de bänkgrannar i riksdagen som för närvarande har sina partivänner i kanslihuset.
Det ska man minnas när utrikesminister Wallström de allra senaste dagarna fått ta emot ett rätt ovanligt Facebook-påhopp från ryska ambassaden – och sedan en ännu mer ovanlig demonstration av ovilja från den saudiska regeringen, som såg till att stoppa ett anförande Wallström skulle ha hållit som gästtalare hos Arabförbundet.
Det gjordes för att i diplomaters umgänge se riktigt oförskämt ut. Hon stoppades när hon var på plats i Kairo så att det skulle bli riktigt övertydligt.
När detta hänt har ledningen för det största oppositionspartiet gjort ett riktigt klavertramp, genom sin utrikespolitiska talesperson Karin Enström, tidigare försvarsminister (M). Hon framställde det som att ”regeringen bränner relationerna till länderna i regionen”, först Israel, nu Saudiarabien.
Detta sätt att försöka vända det hela till en inrikespolitisk fråga duger verkligen inte. Saudierna och deras sätt att ogilla kritik är inget tillhygge som ett demokratiskt oppositionsparti i Sverige ska bruka mot en svensk regering. Det blir inte bättre av att just Karin Enström var det dåvarande statsråd som vred sig som en mask i radio för att på en serie mycket raka frågor ändå inte säga som det är, nämligen att Saudiarabien är en diktatur.
En bättre opposition än dess nuvarande moderata del bör inte minst klara av att urskilja huvudsak och bisak. Huvudsak är bland annat att Ryssland har invaderat Ukraina. Det var inte Sverige som – genom att verka för ett högst fredligt avtal mellan EU och Ukraina – bidrog till att vålla det hela. Det sistnämnda är vad Putins folk på ambassaden sprider ut som svar på en SvD-artikel av Margot Wallström.
Huvudsak är också att det svenska vapenhandelsavtalet med Saudiarabien var ett stort felsteg redan från början under Perssonregeringen, med S, M och C som ansvariga för de långtgående och olyckliga formuleringarna.
Till huvudsak räknas också att det är otillständiga förtryckarmetoder att utsätta oppositionella för piskning och prygel för att skrämma andra att inte våga yttra sig.
Wallströms tal som inte hölls var för övrigt föga provokativt mot Saudiarabien. Det var snarare en del av det slags vagt inställsamma diplomati som man på UD hoppas ska jämna vägen till en plats i FN:s säkerhetsråd.
Detta kan diskuteras. Men likaväl som den israeliske utrikesministerns tirader mot Sverige säger mer om inrikes israelisk högerpolitik i en valrörelse än om Sveriges utrikespolitik så är saudiernas beteende mot Wallström i Kairo mer upplysande om regeringen i Riyadh än om regeringen i Stockholm.
För kritik mot utrikesministern kan man välja ett bättre tillfälle än detta.