Det är i Qatar de möts, en märklig plats för FN att samlas på och diskutera klimat. Qatar har störst utsläpp av koldioxid från energi per invånare av alla stater sju och en halv gånger värre än Sveriges.
När det gäller att göra av med energi och ställa till med utsläpp utan att ha en motsvarande produktion finns dock sådana som översträffar Qatar i ineffektivitet, slöseri och bristande miljöansvar.
Bland alla världens verkligt utvecklade industriländer är Sverige, tillsammans med Schweiz, bäst eller rättare sagt minst dåligt när utsläpp av koldioxid sätts i förhållande till det ekonomiska värdet av vår produktion. Qatar ligger här 230 procent högre än Sverige, och ”överträffar” bland annat USA, men ännu högre ligger Ryssland och Saudi-Arabien som befinner sig på 430 procent av Sveriges nivå.
Detta säger också en hel del om de hinder mot framsteg som är inbyggda i själva FN-modellen och förvärrar svårigheterna att samlas kring en mycket nödvändig omläggning och utveckling av teknik och energianvändning. Det handlar inte bara om verklighetsflykt och trögheter i de många stater som har stora utsläpp och ett stort inre motstånd mot höjda energiskatter och annat som driver fram större effektivitet och sparsamhet. I FN:s klimatförhandlingar, där det handlar om att nå enighet och där den internationella diplomatins hela förmåga till handlingsförlamning och sterilt saboterande visas upp, är misslyckandet från början inprogrammrat.
Detta har vi verkligen inte råd med. I det internationella energiorganet IEA:s senaste prognos väntas en ytterligare ökning av koldioxidutsläppen från fossila bränslen med nästan 20 procent de kommande dryga 20 åren. I många länder nettobeskattas inte fossila bränslen för att hålla tillbaka utsläppen. Tvärtom subventioneras fortfarande bensin, diesel och bränslen för uppvärmning. Dessa subventioner har börjat öka igen, 2011 nådde de 523 miljarder dollar! Kunskapen om utsläppens störning av klimatet ökar år för år. Det är nu till exempel klarlagt att det sker en nettoavsmältning av inlandsis både på Grönland och i delar av Antarktis.
Prognoserna för både väder, odlingsförhållanden och havsyta blir mörkare, inte ljusare. Men samtidigt är det mängder av länder som inte vill eller inte orkar bryta med en politik som förvärrar problemen.
Det är inte fel att åtminstone försöka göra det bästa av situationen vid det möte som nu pågår hemma hos en av klotets mest intensivt förorenade och klimatskadande regimer.
Men ännu långt mer behövs ett annnat slags internationell samverkan där sådana länder tar ledningen som är både betydelsefulla och kapabla till rationella överläggningar och insikt om gemensamma intressen. Sådana grupper av länder har börjat samlas, men mycket mer borde kunna uträttas av dem. En rad stora länder har bildat en grupp inom FN:s klimatkonferens. I en annan grupp för tekniska genombrott deltar en lång rad tekniskt avancerade länder, däribland Sverige.
Det har ännu inte räckt för att överbrygga oenigheten. Men vägen framåt mäste vara att lämna oljedespotierna, Putins gasexportörer och de ohjälpligt irrationella diktaturerna åt sidan. USA, Kina, Indien, de europeiska länder som är välskötta nog för uppgiften samt en del ledande snabbväxande länder i tredje världen borde kunna samlas om gemensamma prioriteringar och åtgärdslistor.
Det är detta vi i de mindre länderna bör driva på för, snarare än att odla illusioner om att konferenser som den i Qatar ska leda till målet.