Inte så många medelstora svenska städer gör klimatsatsningar på 300 miljoner. Men Karlstad sätter av 300 klimatpolitiska miljoner i bokslutet för 2015. Det redovisar Värmlands Folkblad (S) i en nyhetsartikel.
Detta beror inte på FN-mötet om klimatpolitik i Paris. Det är inte heller frivilligt från Karlstads sida. Det är inte ens 300 miljoner för att skydda klimatet. Det är i stället vad Karlstad tvingas bokföra som kapitalförlust när tyskägda E.ON följer tysk och svensk energipolitik, och med huvudägarens makt tar bort strömmen från två reaktorer i Oskarshamn från Nordeuropas elnät.
Den mindre, äldsta reaktorn, O1, hade ett fåtal driftår kvar. Men det större av verken, O2, hade med tilläggsinvestering kunnat leverera stora mängder el under åtskilliga år. Den stängningen, och ett liknande förtidsstopp i Ringhals, är Sveriges största klimatpolitiska åtgärd under upploppet till Parismötet.
Bortfallet av denna el ur näten kommer att täckas av de energislag som lättast och till måttlig kostnad kan tillföra mer ström inom den nordiska elmarknaden och angränsande delar av norra EU och västra Ryssland. Till den stora delen blir det ström från fossileldning.
Det är den sortens klimatsatsning, rakt baklänges, som Karlstads stad ofrivilligt får göra i årets bokslut. Karlstad äger dryga 2 procent av Oskarshamnsverken, smällen beräknas ändå bli 300 miljoner.
Det är alltför förenklat att se det som enbart värmlänningarnas nota för Åsa Romson (MP) och det större regeringspartiets eftergift till henne. Att hon lyckas med en stor del av sitt partis främsta mål beror både på höjd effektskatt och en internationell balansförskjutning i energimakt och priser. Höga oljepriser har undergrävts av ett nytt stort utbud av billigare men klimatskadlig fossil energi från nya metoder för utvinning av fossilgas.
På en rad håll i världen tränger nu fossil energi undan andra energislag och förstör kalkyler för många investeringar i vind-, vatten-, kärn- och solkraft. I Europa bevarar Tyskland den stora merparten av sina brunkolsverk åtskilliga år framåt. Denna felvända energipolitik trycker ner priserna och bidrar, ihop med svensk effektskatt, till att Sverige går baklänges i sin största åtgärd inför Parismötet.
Fossilbolaget E.ON däremot handlar konsekvent. En annan strategisk del i bolagets vägval är ett stort avtal med Putins Gazprom om att ytterligare öka Västeuropas utsläpp och Rysslandsberoende.
De sänkta fossilpriserna leder annars till att oljedespotier och fossilprofitörer förlorar i ekonomisk och politisk styrka, samtidigt som priseffekten kan öka trafiken och fossilberoendet i många länder. Följden kan få likheter med oljeprisfallet på 1980-talet, så att mängder av investeringar i fossilneutral energi motverkas, medan beroendet av diktaturägd energi efter en tid fördjupas igen. Det undergräver då målsättningar som klubbas i Paris.
En rationell politik är i stället att hårdare beskatta de fossila utsläppen, inte minst vägtrafikens fossila drivmedel, samt att skydda investeringsklimatet för kärnkraft, vindkraft och andra klimatvänliga energislag.
I en rad länder, när det gäller elförsörjningen även Sverige, gör man tvärtom, helt eller delvis. Miljöminister Romson och några från näringslivet lanserade i veckan en appell om ett fossilfritt Sverige. Det är nu inte så trovärdigt. Vad alla i omvärlden kan se är ju att den största svenska energipolitiska åtgärd som nu genomdrivs medför ökade koldioxidutsläpp i Europa, inte minskade.