Att nå handfasta resultat på detta slags FN-konferenser, som det snart är dags för, är inte lätt. De är som gjorda för sådana som vill sätta käppar i hjulen, exempelvis för att de är oljestater som inte gillar att andra frigör sig från olja.
Men nu är vi i ett skede där de som ska ha något konkret att redovisa också har tryck på sig att ta itu med sådant som försummats. Inom EU är utsläppsrätterna en sådan sak. De många som ville slippa effektiva åtgärder lyckades få för många utsläppsrätter utdelade till industrier, kraftverk och andra storförbrukare av kol, gas och olja. Sedan kom den ekonomiska krisen 2008-09 och andra händelser på energimarknaderna. Utsläppsrätterna blev så billiga att de blev tämligen verkningslösa för att driva fram effektivitet och hålla ned koldioxidutsläppen.
EU-kommissionen vet att detta är en av de största bristerna i den del av energi- och miljöpolitiken som påverkas av EU. Ett förslag finns nu om en ganska stor reform och uppstramning. Bland annat föreslås att de bättre företagen i varje berörd bransch ska få utsläppsrätter medan de som är sämre när det gäller utsläpp tvingas betala. Det är konstruktivt, och säkert kommer många slags lobbyister och branschintressen att försöka vattna ur förslagen och skjuta över bördorna på andra.
Som så ofta kunde ambitionerna ändå ha varit större, så att priset för utsläpp skulle ökas mer genom en snabbare minskning av antalet utsläppsrätter. Men det blir en angelägen uppgift för riksdagar och regeringar i EU-länderna, liksom för EU-parlamentet, att hålla emot lobbyisterna och inte åter låta denna viktiga del av klimatpolitiken bli vingklippt. Det är ju just det som hänt gång på gång.
Utsläppsrätterna är tänkta att ha samma uppgift som ett annat marknadsekonomiskt utformat klimatpolitiskt verktyg – koldioxidskatt. Skatten är tydlig, och har större utsikter att bli effektiv, men är svårare att få ett beslut om i EU:s beslutsordning. Därför blev det lättare att i stället få igenom utsläppsrätterna, som skulle få ett pris som höll tillbaka fossileldningen.
Sedan lyckades alltså de som ville bromsa få igenom att utsläppsrätterna blev fler och billigare. När priset på dem hade åkt i botten försökte EU-kommissionen skära ned volymen. Det var otillräckligt, men stoppades ändå av oheliga allianser i EU-parlamentet. Det ledde till en av de större pinsamheterna mellan regeringspartierna på Reinfeldts tid. Moderaterna revolterade i Strasbourg mot det stöd som hela den svenska regeringen gett till kommissionens förslag. Tillsammans med brittiska högermän avgjorde M att det blev majoritet för avslag och passivitet.
Sådant bör man komma ihåg för att motverka att det upprepas. Detsamma gäller den beklämmande likheten mellan europeisk klimatpolitik och finans- och Greklandskriserna – då det gäller att hedervärda åtaganden följts av ett vanhedrande smitande från gjorda utfästelser. En hel rad EU-länder struntade i de åtaganden som fördelades inom EU då det klimatpolitiska Kyotoavtalet skulle följas upp. Dit hörde Holland, Österrike, Italien och andra, och Spanien var i särklass värst. Sverige var ett av få länder som, tack vare kärnkraft och annat, gjorde mer än vi lovat.
Det var samma slags skillnad mellan vad man sade och vad man sedan gjorde som det var mellan vad euroländerna lovade varandra om finansiellt ansvar och hur de sedan i många fall agerade.
Detta har varit ett känsligt ämne som alltför ofta diplomatiskt undvikits och förnekats inom och mellan EU-länder. Men både finansröran och klimatröran visar på behovet att tala mer allvar och ställa mer krav på att gjorda åtaganden är till för att uppfyllas.