Regeringen måste vara beredd att kompromissa och även acceptera viss kohandel, där ett regeringsförslag klubbas i relativt oredigerat skick i utbyte mot att MP eller S får större inflytande i en annan fråga.
Miljöpartiet och Socialdemokraterna bör uppträda lika ansvarsfullt. Först och främst måste de respektera minoritetsregeringen som ett faktum. Det betyder att de avstår från att i varje trängt läge framhålla att de är motståndare till minoritetsstyre. S och MP har aldrig presenterat ett trovärdigt upplägg för en majoritetsregering. Och eftersom de rödgröna har förlorat valet är det mest rimliga att alliansregeringen sitter kvar.
Regeringen bör stämma av omstridda förslag med Socialdemokraterna och Miljöpartiet medan dessa två partier bör avstå från att gå fram med gemensamma rödgröna trepartiförslag. Chanserna för kompromisser minskar väsentligt om regeringen ska förhandla med Vänsterpartiet. När så block står mot block får SD förhandlingsposition. Det måste undvikas.
Särskilt ansvar ligger på Miljöpartiet, dels för att det politiskt står närmare Alliansen än Socialdemokraterna, dels för att MP har profilerat sig som försvarare av ett öppet och tolerant Sverige.
Hittills har det gått sådär. Signalerna har varit blandade. Villigheten från Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att göra upp om asyl-, invandrings- och integrationspolitiken är ett positivt tecken, även om Socialdemokraterna historiskt knappast har utmärkt sig som riksdagens mest progressiva parti i invandringsfrågor.
Valet av talman är på väg att utvecklas till en pinsamhet. Per Westerberg (M) har uttalat sig positivt om utsikterna för de övriga partierna att samarbeta med SD. Det är omdömeslöst och oförenligt med hans roll. Talmannen ska inte recensera partiledarnas syn på samarbetslösningar i parlamentet och inte driva en egen agenda.
Socialdemokraterna meddelar ljudligt sin ”princip” att talmannen ska tillhöra riksdagens största parti medan regeringen ligger lågt men vill av allt att döma föreslå Westerberg igen. Det har gjort att Sverigedemokraterna har gett ett förhandlingsbud till regeringen som går ut på att de stöder dess kandidat i utbyte mot att andre vice talman blir en sverigedemokrat.
Detta är ett ovärdigt spel. Regeringen och de rödgröna bör kliva upp ur sandlådan och komma överens om en gemensam talman, helst Björn von Sydow (S) som nu också har haft det goda omdömet att dra tillbaka sin kandidatur, för att inte riskera att bli vald av de rödgröna och SD.
Det börjar alltså inte bra, men mandatperioden har å andra sidan inte ens inletts. Än finns tid, för de som måste, att ta sitt förnuft till fånga. Den långsiktiga planen för regeringen och Miljöpartiet bör vara att etablera ett fast samarbete.