Samtidigt visar det mest vedertagna måttet på ekonomisk ojämlikhet att skillnaderna varit totalt sett närmast oförändrade i Sverige de senaste sex åren. Under en ganska lång period dessförinnan, från mitten av 90-talet till mitten av 00-talet ökade däremot skillnaderna, även om Sverige fortsatte att ha en internationellt sett påfallande jämn fördelning av levnadsstandarden.
Det finns en internationell tendens till ökade inkomstklyftor i de äldre industriländerna, som drivs inte minst av tekniska förändringar och av att nya industriländer blir betydelsefulla när klyftorna globalt minskar mellan många u-länder och de stater som förut hade monopol på rikedom.
Realiteten är väl att en mängd olika förändringar tagit ut varandra vad gäller ekonomiska klyftor i Sverige. Att den stora sänkningen av fastighetsskatten ökade skillnaderna, inte minst regionalt, är det ingen tvekan om – fast detta vill inte heller oppositionen så gärna tala om. Sjuklighet på grund av förvärrade alkohol- och narkotikaproblem i en del grupper kommer oundvikligen att vidga standardklyftorna under årtionden framåt, även om det dessbättre nu motverkas av minskat supande i en del ungdomsgrupper.
De välkända linjerna i debatten upprepades i en sommardebatt i riksdagen i går. Men det finns ett stort behov av att vidga synfältet, så att inte partipolitiska konfliktlinjer för fem år sedan leder till att viktiga saker förbises.
SCB tar fram tabeller över hur många vuxna under 65 år som under ett år försörjs av sociala bidrag och ersättningar, räknat som helårspersoner. Sex personer med a-kassa vardera två månader blir då en helårsperson.
I dessa tabeller finns en del som ofta förbises. Summan av arbetslöshet under ett år är bara 60 procent av summan av sjukdom per år, sett till tid med bidragsinkomst. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder har expanderats kraftigt medan arbetslöshetsstöd och även sjukpenning minskat i antal årspersoner
Krisen i ekonomin efter 2008 har kunnat hanteras med bara en bråkdel av de ökningar av först arbetslöshet och sedan sjukskrivning och förtidspension som följde när den ohållbara svenska inflationsekonomin bröt ihop 1989-1992.
I talet om att klyftorna ökat framställs tiden kring 1980 ibland som ett förlorat jämlikhetsideal. En del mått såg verkligen fördelaktiga ut då, men det var ett ohållbart läge: En skenbar jämlikhet innan en krasch som ökade klyftorna mer än något annat, men så småningom till stor del övervunnits genom ekonomisk saneringspolitik. Först 2011-12 kom andelen "bidragsförsörjda" ner under den nivå som gällde vid krisutbrottet 1990.
Det kan inte heller, som ofta påstås, vara försörjningsstöd som ersatt mycket av andra förmåner. Hela ökningen av försörjningsstöd från 2008 till 2012 var 21000 helårspersoner, inte så uppseendeväckande med tanke på all dramatik efter finanskrisen.
Bakom SCB:s siffror döljs en blandning av bra och dåligt, lyckat och felriktat. Ska det vara allvar med intresset för klyftor behöver man gå bakom slagorden, se på delarna, och inte minst komma ihåg att somliga inkomstskillnader stärker välfärden medan andra försämrar den.
Huvudproblemet kan då inte vara jobbskatteavdraget.