Det behövs en bred och förutsättningslös debatt om förskolan och skolan i Eskilstuna. Om hur omfattande verksamheten ska vara, hur den bäst kan finansieras och hur arbetsmiljön kan förbättras. Men förutsättningarna för ett förutsättningslöst samtal saknas.
Opposition, samtal och diskussion är en grundläggande del av en fungerande demokrati. Det är viktigt att argument kan ifrågasättas. Att beslutsunderlag kan kritiseras. Att andra lösningar på problemen kan läggas fram och begrundas.
Det är särskilt viktigt i städer med långa maktinnehav som Eskilstuna, där det socialdemokratiska styret visat sig mer uthålligt än det som fanns i forna Sovjetunionen.
En risk med långa maktinnehav – oavsett partifärg på det parti som styr – är att partiernas incitament att tänka nytt minskar. En annan är att det styrande partiet blir okänsligt för kritik. Varför ska partiet behöva lägga örat mot marken och ta hänsyn till andras åsikter när de ändå är övertygande om att de vinner nästa val.
Det finns också en risk att oppositionen och andra samhällsdebattörer blir tystare. Varför ska de skrika sig hesa om ingen ändå lyssnar. Om deras förslag inte får något genomslag – någon gång.
Minskande barnkullar och försämrad kommunal ekonomi har gjort att Eskilstunas förskolor och skolor behöver varsla personal. Trots det kommer det bli svårt att få budgeten att gå ihop i år.
Det finns med andra ord många goda skäl att hitta sätt att minska kostnaderna på sätt som varken går ut över undervisningens kvalitet eller försämrar elevhälsan.
För en stad som Eskilstuna är detta extra viktigt, då skolan är det långsiktigt bästa medlet för att minska stadens sociala problem.
Men möjligheten att diskutera skolans problem har varit ytterst begränsad.
”Samtidigt som vi ska prata om vilka pengar som finns behöver vi prata om hur de pengar vi vet finns, används. Det är prat ingen tycks vilja ha. Samtalet är ensidigt. Finns inte.”, skrev kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson (S) nyligen i en debattartikel om skolan.
Men det finns ett samtal och det läggs fram förslag. Men ointresset att ta del av och fundera över dessa förslag ligger hos förvaltningen och det politiska styret.
När fackförbunden Sveriges lärare, Kommunal och Sveriges Skolledare exempelvis skickade ett brev, som bland annat innehöll en inbjudan till dialog, till den styrande majoriteten (S+M) i kommunen möttes förbunden av total tystnad.
Den kommunala gymnasieskolan i Eskilstuna är överdimensionerad, den har 700 platser, motsvarande en gymnasieskola för mycket. Det är ett välkänt faktum.
Därför föreslår flera gymnasielärare på det kommunala skolorna att en av kommunens fyra gymnasieskolor skulle kunna läggas ned. Lärarna förordar Zetterbergsgymnasiet, eftersom det inte går så många elever där. Ett annat förslag är att se över antalet tjänster på förvaltningen.
Lina Axelsson Kihlblom, chef för barn- och utbildningsförvaltningen i Eskilstuna kommun, säger visserligen att översynen av lokalerna pågår för fullt. Men det är i dagsläget inte aktuellt att lägga ner någon gymnasieskola.
– De är ju alla populära, vi kan inte lägga ned utbildningar eller skolor som är väldigt populära. Zetterbergsgymnasiet är den skola som kanske ökar mest och alla våra fyra kommunala gymnasieskolor har väldigt tydliga profiler som kommer att bli ännu tydligare i framtiden, säger Lina Axelsson Kihlblom, till tidningen.
Det är argument som inte håller måttet. För vissa yrkesinriktade linjer är det svårt att flytta verksamheten. Men för övriga utbildningar är det väldigt sällan som undervisningen ställer så höga krav på lokalernas utformning att det inte går.
På Zetterbergsgymnasiet erbjuds exempelvis programmen ”ekonomi med inriktning ekonomi, hotell och turism, försäljnings- och serviceprogrammet (före detta handel och administration) samt introduktionsprogrammen”.
Varför kan inte den undervisningen lika väl bedrivas på någon av de andra tre skolorna?
Läser man Lina Axelsson Kihlblom svar framgår det tydligt att förvaltningen och det politiska styret inte vill. Att de hellre vill behålla 700 extra platser för att kunna behålla gymnasieskolornas "tydliga profiler och göra dem ännu tydligare framöver." Det är uppenbarligen viktigare att värna lokalerna än att säkra undervisningens kvalitet.
Det är naturligtvis en prioritering, om än en synnerligen tondöv sådan.
Den styrande politiska majoriteten bör förklara för väljarna varför lokalerna är viktigare att värna än tillgången till lärare, elevhälsa och annan stödpersonal.
För det är många väljare som inte förstår denna prioritering och det finns en gräns när de tröttnar på tondövheten.