På 90-talet var det kärvare för kommun- och landstingssektorn. Inte så att välfärdstjänsterna ens då skars ned, och blev mindre och mindre under det årtionde då Sverige tog smällen av 90-talskrisen, alltså baksmällan efter 80-talsbubblan och de ohållbara inflationsåren.
Men under 90-talet var ökningen i fasta priser och fasta löner i genomsnitt bara någon halv procent per år.
Sedan dess är de kommunala välfärdstjänsterna och sjukvården tillbaka i den långsiktiga utvecklingen.
I fasta priser och fasta löner räknat sker det en sakta höjning av standard och real utgiftsnivå, med något mer än en procentenhet per år, utöver vad befolkningens sammansättning skulle leda till.
Dessutom: Efter 2000 ser det i stort sett lika ut med helhetsbilden för 2000-2005 respektive 2005-2012. Kommunförbundet SKL, där ekonomerna räknat, har gjort samma jämförelse efter 2005 och efter 2012. Så det är nästan en jäm-förelse mellan Perssonregering och alliansregering.
Föreställningen om de ständiga nedskärningarna var inbillning på Perssons tid, och förblir inbillning även i Reinfeldts tid när det gäller vård, skola och omsorg i kommunal sektor och sett till de breda genomsnitten.
Det finns helt andra områden, som socialförsäkringar, försvar eller trafikpolitik. De har SKL inte räknat på.
Dessutom har det förstås utökats och skurits ner på olika ställen, grundskoleelever blev färre, de äldre blev fler, kommuner växte, andra krympte. Men det tar ut vartannat i de stora genomsnitten.
Det har inte varit och är inte ständiga nedskärningar, välfärden har sakta utökats lite mer än vad befolkningsutvecklingen som sådan lett fram till.
Varför tror då så många att det satsades mycket mer för tio, tjugo eller trettio år sedan?
Den enklaste men riktigaste förklaringen är att det är tyst när något blir bättre, men ett ständigt och organiserat klagande när något minskas.
Äldrevården i kommunerna är dock en fråga för sig. Omfattningen på verksamheten har inte krympt i förhållande till de äldres antal, på motsvarande sätt som faktiskt skett vad gäller Komvux, som är främsta nedskärningsområde, medan omsorg om funktionshindrade vuxit mest.
Men det har, om man jämför ända tillbaka till 80-talet, hänt något annat. Äldreomsorgen är mycket mer inriktad på dem som är mer åldriga och sjuka.
De äldre är fler, men andelen med åtminstone någon form av kommunal äldreomsorg har långsiktigt minskat med 20 procentenheter. Men inte heller det är en social nedrustning, även om det nu som tidigare förekommer att rätt äldrevård inte alltid sätts in i rätt tid.
De äldre har fått markant bättre hälsa, bostadsstandarden har förbättrats, det är mindre vanligt att människor drivs hemifrån då de blir skröpliga därför att lägenhet eller småhus saknar modern standard. Dessutom gav man förr ofta hemtjänst även när behovet var tämligen litet, nu styrs den mer dit där behovet är större.
Att Kommunförbundet SKL röjer bland myterna är en välgärning.