Det gjordes en del tappra försök i går att göra blockpolitik av ett antal förslag i budgeten om ungas villkor och a-kasseavgifter. En mycket bättre fråga är i stället varför det blivit så förhållandevis lite resultat av försöken att ta gemensamma grepp på större frågor inom socialförsäkringsområdet.
En kort summering är att på a-kassesidan har inte skillnaderna i avgifter fungerat som det var tänkt, och på sjukförsäkringssidan har kritiken mot att arbetsförmedlingen får en roll efter en viss tid dämpats när detta arbetssätt fungerat en tid.
Det borde finnas utrymme för att komma fram till gemensamma slutsatser om fler punkter som tidgare varit omstridda. Men den stora socialförsäkringsutredningen har kört fast på ett sätt som snarast tyder på en bristande vilja att söka kompromiss och samförstånd.
Det som ändå inträffar är att den viktiga reformen om en kombinationen av utbildning och praktik stöttas upp av förbättrade ekonomiska villkor, och av en arbetsrättslig reglering av denna form av samarbete mellan utbildningsväsende, fack och arbetsgivare. Detta åtföljs av att de differentierade a-kasseavgifterna slopas. Det senare innebär att en av de allra främsta kritikpunkterna som LO-förbunden haft mot regeringen efter 2006 nu har strukits från listan på kontroversiella ämnen.
Det är svårt att se en del fackliga förbunds medverkan till avtalen om yrkesintroduktion för ungdomar som en motprestation som motiverar att regeringen gett efter i miljardfrågan om a-kasseavgifterna. Avtalen om yrkesintroduktion är framför allt ett prov på det konstruktiva samarbetsklimatet mellan parterna bakom Industriavtalet, och därefter insågs på politiskt håll att modellen var mycket användbar även på vissa områden utanför industrin, inte minst i några av yrkena inom handels-, kommun- och landstingssektorn. Nu finns det, trots att de centrala parterna som vanligt krånglade, ett antal sådana avtal på förbundsnivå och regeringen kommer i budgeten att lägga fram förslag om de statliga stöd som behövs och diskuteras mellen parterna.
Detta hade alla deltagande fackförbund intresse av, oavsett vad som hände med a-kasseavgifterna.
Det finns sakliga skäl för att regeringen ger efter i fråga om skillnaderna i avgift mellan olika a-kassor. Så som löneförhandlingarna fungerar har dessa avgiftsskillnader inte den inverkan på inflationstakten som de på flera håll ansågs kunna få under de förhållanden som rådde innan Industriavtalet blev så starkt normerande som det faktiskt blivit.
Ändå kan det förtjäna att påpekas att det inte skulle skada om flexibiliteten blev större även på en del fackliga håll. Om de på det hållet tror att en annan regering bara kan uppfylla deras önskningar efter en lista som läggs fram så bygger detta på ganska stora illusioner om vad som är möjligt att göra utan att skada stabiliteten i socialförsäkringarna.
Den tredje punkten i det regeringen presenterade i går är en liten förändring – som rimligen bör göra att nedsättningen av löneskatter för unga får bättre träffverkan. De som är i åldern 25-26 är till rätt stor del sådana nyexaminerade från högre utbildning som inte behöver något stöd för att få jobb. Att ta bort ett år där och i stället förstärka stödet upp till 22 år ändrar tyngdpunkten så att fler med kortre utbildning och större problem att få jobb får mer stöd. Den här nedsättningen av löneskatter förblir omstridd, men konfliktytan har onekligen minskats något.