Det som kan få långt större verkningar är de sprickor inom EU som länge funnits under ytan men nu gapar öppet.
Grekland är så konkursmässigt, och detta har så mångåriga och djupgående orsaker att den fortsatta utvecklingen kan bli drastisk och plågsam oavsett vilken av de möjliga riktningarna krisen nu tar.
Vad Grekland begärde i början av helgen var 53 miljarder euro till, alltså bortåt 500 miljarder kronor. Men under söndagskvällen kom uppgifter att närmare beräkningar i samband med förhandlingarna i Bryssel pekade på att långivarna i verkligheten hade att ta ställning till att ställa upp med bortåt 700 miljarder kronor. Pressuppgifter om cirka 800 miljarder kronor förekom också.
Det är de här beloppen som ger perspektiv på hur andra länder bemött det som sett ut som en framtvingad helomvändning från den grekiska regeringen Tsipras, som är en koalition mellan yttre vänster och yttre höger. Förvisso har Tsipras kapitulerat när det gällde det nej till tidigare villkor som han sände till folkomröstning. Han har gjort sig av med sin tidigare finansminister (det har nu framgått att denne uppenbarligen fockades) och Tispras har sedan fått godkännande i parlamentet för det nya förslag som överlämnats till eurogruppen. Detta innehöll i själva verket mer åtaganden gentomot långivarna än vad han tidigare påstått sig säga nej till.
Det har visat sig att den franske presidenten skickat en mycket högt uppsatt tjänsteman till Aten, för att försöka reda upp situationen och i praktiken diktera den kompletterande ansökan som Tsipras skulle skicka in, för att det skulle finnas något konkret att behandla och för att få grekiska regeringen att förstå en del realiteter.
Frankrike är angeläget att försöka hitta en annan lösning än att Grekland gör statsbankrutt uutanför euron. Det sågs givetvis som ett framsteg att den grekiska ministären med handfast fransk hjälp åstadkommit en helomvändning i vissa avseenden. Men det som också klarnat är vidden av det antal miljarder som Atenregeringen vill att de andra ländernas skattebetalare ska sända till Grekland.
Därav den mycket omfattande och ultimativa kravlista som började med ett arbetspapper från den tyska regeringen av konservativa och socialdemokrater och som i omarbetad form i går kväll hade blivit ett underlag från euroländernas finansministrar till regeringscheferna. Det centrala i detta papper är att man av Grekland kräver flera mycket smärtsamma parlamentsbeslut inom några få dagar, innan man därefter kan börja diskutera lånepaket och ytterligare reformer.
Den reella tyngdpunkten ligger inte så mycket på den ofta omtalade "åtstramningen" utan på att med bindande beslut, internationell hjälp och övervakning samt drastiska reformer av viktiga myndigheter i Aten få det grekiska systemet att börja fungera, och göra det glasklart att det denna gång inte kan få handla om att få stora pengar mot oprecisa löften – som sedan saboteras mer än förverkligas.
Kontrasten mot regeringen Tsipras inledning är total. Då kastade den ut de experter som hade hjälpt den svaga grekiska regeringsapparaten och bröt det praktiska samarbetet med långivarna. Det sista av förtroende föröddes, och när nu klämman blivit värre är grekernas ledning tvungen att ställa sig under förmyndare ifall den vill få fortsatta stora summor.
Det är politiskt sett exceptionellt. Men en rad oärliga och inkompetenta regeringar i Aten har bäddat för detta.