Kommunala graffitiväggar, offentliga ytor där graffiti får målas, har under en tid varit en populär idé på många håll i Sverige. Även Eskilstuna nappade inledningsvis på detta. Argumenten har varit många men det i breda folklager mest gångbara är att graffitiväggar minskar klotter. Är det så? Nej, är den generella slutsatsen utifrån en rapport som stiftelsen Tryggare Sverige beställt.
Några sakkunniga på området har tagit fram en kunskapsöversikt av frågan med hjälp av en litteraturstudie, en enkätundersökning och intervjuer.
Först gäller det att bringa ordning i ett par begrepp. En vanlig debattfråga är om graffiti är att betrakta som konst eller som klotter. Det rimliga svaret är att graffiti kan vara både och. En målning som har konstnärliga kvaliteter men är utförd på en otillåten plats är skadegörelse. Punkt. Det är ägaren av exempelvis husfasaden som ska avgöra vad som ska målas där, när och av vem. Ingen annan. Så måste det fungera i en rättsstat. Äganderätten måste trumfa konsten.
Drivkrafterna bakom graffiti är flera – spänning, jakt på uppmärksamhet men även att få utlopp för kreativitet. Vissa graffitimålare kan, om möjligheten finns, enbart måla på tillåtna väggar som tillhandahålls av kommunen. Vissa, men långt ifrån alla. Andra fortsätter att måla på andras egendom – klottra – medan en tredje grupp målar på såväl tillåtna som otillåtna platser. I studien beskrivs att vissa graffitimålare övar upp sina färdigheter på den kommunala graffitiväggen för att sedan använda dem till att måla på andra platser.
Till bilden hör att det inom en graffitisubkultur finns en statushierarki vilket gör den immun mot offentliga insatser av det här slaget. Statusen styrs av skicklighet inom graffiti men även på vilka platser målningarna utförs. Ju mer hårdbevakat desto högre status.
Nej, det handlar inte om alla graffitimålare. Men den otillåtna handlingen är en central del av graffitimålaridentiteten hos en betydande grupp. I den mån kommunala graffitiväggar har effekt på dessa individer, är den alltså snarare negativ. De mest hårdföra klottrarna visar sig aldrig vid den kommunala väggen samtidigt som en annan grupp uppehåller sig där och på andra platser.
En effekt av allt detta, som observeras i rapporten, är att graffitiväggar kan öka klottret.
Därmed faller ett vanligt argument för offentliga graffitiväggar – att människor måste få utlopp för sitt behov att uttrycka sig. Det ligger inget offentligt intresse i att tillfredsställa ett behov som yttrar sig i ett destruktivt beteende.
Rapporten från Tryggare Sverige bör inte ses som slutordet i denna diskussion. Men den visar vikten av att kommunala beslut även på detta område måste baseras på kunskap, inte på politiskt bekväma gissningar. Det talar för att nolltoleranslinjen bör fortsätta gälla. Förslagen om graffitiväggar bör placeras djupt inne i byrålådan, i Eskilstuna såväl som i andra kommuner.