Polisens arbete är inte så lätt. Men det betyder inte att polisarbete brukar få gå till lite hur som helst. Tvärtom finns regler om kontroller, tvångsmedel och annat. Dessutom behövs förnuft och proportioner.
Syftet måste ha rimlig relation till hur ingripande en åtgärd är och hur mycket polisen besvärar allmänheten.
Vid grova brott finns lagstöd och utbredd förståelse för att avspärrningar och spaningsåtgärder kan vålla olägenheter.
Den som kör bil måste räkna med att ibland få stanna för stickprovskontroller av körkort och nykterhet. Att det behövs för trafiksäkerheten förstår de flesta. För dem som kör yrkesmässigt kan kontrollerna gälla fler saker, som fordonets däck, mängden last, arbets- tider utan paus och annat som kan ha betydelse för trafikanternas säkerhet.
På motsvarande sätt finns stora möjligheter att med kontroll av bokföring, samkörning av register och avstämning mellan ekonomiska uppgifter från olika källor förebygga och beivra bedrägerier av olika slag, Men det finns också sekretessregler som ska skydda mot att information missbrukas.
En hel del kontroll går bra att förena med att ett land är ett rättssamhälle där allmänheten inte behöver känna sig hunsad och utsatt för godtycke. Vi ska vara rädda om en rättsordning och förvaltningskultur där regler och dagligt uppträdande från myndigheterna är sådana att folk kan känna att det går rätt till och att förtroendet upprätthålls.
Men detta förtroende bygger på att det finns en del saker myndigheter inte gör och inte ska göra. Dit hör att bedöma folk efter släktförhållanden och härstamning. Objektivitet måste vara rättesnöre.
Det är en sak att erfarna poliser ofta kan se på det yttre att en person har kriminell livsstil och med högre sannolikhet kan vara hälare eller langare. Men det blir något helt annat om man sorterar efter släktdrag, och kontrollerar folk som ser ut om sydamerikaner, öst-européer eller nordafrikaner utan att det finns objektiv grund att granska de enskilda personerna.
Det är detta som orsakat diskussion om hur polisen egentligen gör för att hitta personer som inte har rätt att vara i Sverige men ändå är här och arbetar svart. Problemet finns där. Att polisen skulle vara passiv är inte rimligt. Regler skall följas och beslut verkställas om de inte ändras efter överklagande.
Hur mycket poliser kontrollerar i kollektivtrafiken – bland annat Stockholms tunnelbana brukar nämnas – och hur mycket de då går på utseende och inget annat är omstritt. Uppgifterna går isär, men vittnesmål från allmänheten tyder på kontroller efter vad som förefaller vara nationalitet, i praktiken ofta föräldrars och andra förfäders nationalitet.
Hur det nu än är med frekvensen – klart är att en gräns för det acceptabla går här! Ett mycket stort antal svenska medborgare och andra med fullgoda legala skäl att bo i landet eller besöka oss som turister kan till det yttre inte alls skiljas från personer i grupper där polisen kan tro att svartjobb eller annan vistelse utan uppehållstillstånd relativt ofta förekommer.
Det måste finnas någon mer information eller observation som motiverar kontroll. Att använda allmänna kommunikationsmedel som bussar och tåg kan inte vara en tillräcklig orsak för en kontroll som är besvärande och kan urarta i trakasserier av personer med släkt i en del länder.
Att polisen är närgången när det gäller arbetsplatser där det är mer sannolikt att svartjobb och ekonomisk brottslighet förekommer är acceptabelt och önskvärt. Det finns sammanhang där det verkligen finns skäl att fråga efter uppehållstillståndet. Men ansikte och hårfärg på busshållplats eller järnvägs- perrong ska inte vara orsak nog.