Var det rätt att låta patienten från Karsuddens sjukhus göra ett bevakat stadsbesök? Patienten rymde och var borta i tre dagar innan han kunde återföras till sjukhuset.
Det blev omedelbart stora rubriker i pressen runt om i landet när rymningen blev känd. Den 54-årige patienten bedömdes som farlig och har vårdats på Karsudden sedan 2005.. Han är flera gånger dömd för sexuella våldsbrott. Under besöket i centrala Katrineholm i fredags sprang han ifrån vårdaren och försvann spårlöst.
En person som efter att ha dömts vårdas på en institution som Karsudden får inte per automatik tillåtelse att lämna sjukhuset ens efter gott uppförande och lång tid på kliniken. Det är förvaltningsrätterna som ska avgöra det. I det här fallet hade förvaltningsrätten i Linköping så sent som i maj avslagit en ansökan om obevakad permission. I slutet av juni slog samma rätt fast att mannen ska fortsätta vårdas inom rättspsykiatrin.
Som en del av vården ingår emellertid bevakade besök i miljöer utanför sjukhuset. Sådana har den aktuella patienten genomfört vid ett flertal tillfällen tidigare utan några som helst intermezzon. Sjukhuset hade därför inte någon anledning att tro att han skulle rymma från vårdaren.
Nu har en intern utredning startat på Karsuddens sjukhus. Den kommer att ta ett antal veckor i anspråk, men förhoppningsvis ge svar på vad som hände och varför det hände. En viktig del i den utredningen blir att försöka ta reda på vad som föregått rymningen.
Hur har det exempelvis varit möjligt för denne patient att köpa en bil utan att någon i personalen har uppmärksammat detta? Med beskedet bara någon månad innan rymningen att personen ska fortsätta vårdas inom rättspsykiatrin, borde ett bilköp ge signaler om att patienten har andra planer än vad de rättsvårdande myndigheterna har.
Den personliga integriteten är viktig, och den ska självfallet, utifrån de förutsättningar som gäller på slutna anstalter, värnas också för personer som sitter där. Dock känns det en smula märkligt att en intagen person kan göra en sådan affär som ett bilköp utan att någon i personalen uppmärksammar det. Förhoppningsvis kommer internutredningen på Karsudden att ge svar också på den frågan.
Från förvaltningsrätten i Linköping har det i tv framförts att den gärna skulle vilja vara inblandad i besluten även om en patient på en rättspsykiatrisk klinik ska få göra bevakade besök i miljöer utanför institutionen. Ett sådant önskemål som kan låta bestickande efter rymningen från Karsudden.
Men det vore inte bra om så blev fallet. Den medicinska professionen bör veta bäst när det är lämpligt att införa bevakade stadsbesök som en del av vården. Förvaltningsrätten må ha synpunkter på sådant, men i varje enskilt fall blir det ändå i praktiken så att synpunkterna från rättspsykiatrin kommer att väga tyngst.
Det handlar ju inte om utskrivning eller frigång utan bevakning, utan om att sjukhuspersonal är med och övervakar. Att blanda in ytterligare en instans även i sådana fall skulle i onödan byråkratisera vården, och det är ingen betjänt av. Allra minst de individer som är dömda till rättspsykiatrisk vård: en vård i de flesta fall kan ha syftet att personerna ska bli friska och fungerande medborgare utanför institutionerna.